Nu avgörs bisamhällenas framtid

Textstorlek:

Våren är en orolig tid för Dalarnas biodlare. Har alla bisamhällen överlevt, är frågan man ställer sig. Vintern har medfört hot som kräver både kunskap och skicklighet av odlare.

En av biodlarna är Christoph Frank som har intresserat sig för bin sedan han var liten och bodde i Tyskland.

Men det var först när han tillsammans med sin familj, fru och två barn, flyttade in i den gamla prästgården i Aspeboda för nio år sedan som han fick möjlighet att förverkliga drömmen om att bli biodlare.

– Bina är så fascinerande varelser och att de ger oss honung är bara en av många värdefulla egenskaper, berättar Christoph. Att de även är livsviktiga för att pollinera våra växter känner de flesta till.

”Bin kan dresseras”

– Man kan också dressera bin att hitta olika metaller i naturen som järn, silver och guld genom att blanda metallmalm med sockerlösning som man ger dem. Sedan kan man ställa upp kupan i ett område där kanske metallfyndigheten finns, följa bina och se vart de flyger för att hämta mat!

Ett annat intressant område, som det forskas på i Tyskland, är att använda bin i medicinskt syfte. Man har upptäckt att genom att låta männi­skor med astmaproblem andas in luft från en bikupa en vacker sommardag upplever de en klar förbättring.

– Men det är bara på forskningsstadiet ännu, betonar Christoph som är narkossköterska. Både han och hustrun jobbar på lasarettet i Falun.

En prövande tid

Vintern i Dalarna är en prövning för både bin och biodlare. Särskilt om det, som i år, kom en period med varmt väder och sedan blev rejält kallt igen.

– När det blir varmt tror bina att det har blivit vår och börjar lägga ägg. Om det blir kallt igen behöver de mycket mat för att kunna hålla värmen i kupan. Får de inte tillräckligt med mat för att klara det så dör samhället.

Christoph förlorade sju av sina tio samhällen förra vintern, så den här vintern såg han till att förse bina med ännu mer mat.

Varroakvalster

En annan oro är varroakvalstret som även har etablerat sig här i Dalarna. Kvalstren, som är cirka en mm, parasiterar på bina och bilarverna och suger ut deras blodlymfa med följd att biet försvagas och dör.

– Det gäller att ha rutiner som minimerar kvalstren och hittills har jag lyckats med det och ser fram emot en fin bisommar.

En bra sommar med ett starkt bisamhälle kan ge uppåt 70 kilo honung även om en normalproduktion ligger på 30-40 kilo per kupa.

Christoph tar också vara på vaxet som bina producerar i vaxkörtlar på bakkroppen för att bygga upp vaxkakorna. Av det gör han både vaxljus och en ringblomssalva som är bra mot exempelvis hudsprickor.

För att i viss mån kunna styra vilken typ av bin som ska utvecklas i kuporna kan odlaren lägga in tunna ark av bivax med ett grunt mönster som gör det lättare för bina att bygga sina celler. Trånga celler gör att larverna utvecklas till arbetande honbin.

I lite större celler blir det hanbin, drönare, som har som huvuduppgift att flyga ut till parningsplatser och para sig med drottningar.

I de största cellerna utvecklas drottningar för att de matas med en speciell mat – bidrottninggelé.

Bina gör vaxkonst

– Jag har roat mig med att låta bina bygga tavlor åt mig också, berättar Christoph. Jag har klippt till ark i form av exempelvis en dalahäst som sedan bina har byggt sina celler på i en ram. Det har blivit riktigt dekorativt.

Bisamhällen fungerar otroligt sinnrikt, förklarar Christoph engagerat.

Kommunicerar med dans

– Fortfarande har vi mycket att lära oss om binas liv, men de har en fantastisk förmåga att lära sig. Ungefär 600 tecken kan ett bi komma ihåg. Vi vet ju också att de kommunicerar med hjälp av en sorts dans. Men man tror också att de använder en form av elektriska impulser som de förmedlar till andra bin.

– Ett bi lever i ungefär fyra veckor på sommaren och när det känner att det är dags lämnar det kupan, för att inte belasta samhället, flyger iväg och sätter sig kanske i gräset på en äng för att dö. Visst är det smart av naturen, avslutar Christoph.

Jon Norberg