Det vill jag göra om och om igen

Textstorlek:

Barn kan ju vara fantastiska ibland när de misslyckas gång på gång, men ändå inte ger upp utan tålmodigt försöker igen och igen.

Och det är väl tur det, för hur skulle vi människor annars lära oss allt vi behöver kunna i livet!

Själv kan jag ha tålamod och vara otroligt envis vissa gånger, medan jag ger upp ganska snart när det gäller andra grejer.

Men oftast tycker jag nog att det är surt att ge upp, så jag kan ta tag i det igen när det fått ligga till sig lite. Kanske har jag, eller någon annan, kommit på en annan idé och då måste ju den provas också innan jag ger upp helt.

Att inte ge upp är ju att lära sig nya saker och det kommer jag säkert att tycka är roligt resten av livet.

En sak har jag haft mer tålamod med än någonting annat tror jag och det var när jag lärde mig spela piano i skolan.

Jag tycker fortfarande det är roligt att spela och sjunga, men jag har lite svårt att förstå hur jag kunde tycka det var så roligt att öva och öva på de oansenliga styckena jag fIck i läxa av min snälla pianolärarinna i början.

Om och om igen repeterade jag samma notrader ända tills det blev rätt.

Det klinkade och lät ofta på det stora gamla pianot i vardagsrummet till mina föräldrars stora glädje, men säkert ganska ofta till min äldre broders förtret.

Medan andra elever kom tillbaka till sina nästa pianolektioner och skämdes för att de inte övat på sin läxa var det precis tvärtom för mig.

Som jag minns det hade jag istället redan övat in nästa stycke eller kanske flera stycken i förväg. Jag ville vidare så jag avverkade i rask takt både den röda och gröna pianoboken och snart även den gula.

Min pianofröken hittade nya noter, det ena stycket efter det andra. Jag fortsatte spela och tyckte det var roligt, i stort sett hela låg- och mellanstadiet.

Men av någon anledning tog det slut efter det. Försökte ta upp spelandet igen på högstadiet, men det var andra mer coola intressen som tog över.

I dag är jag glad att allt tragglande med fjärdedelsnoter, g-klavar och C-durskalor fick så stor plats i mitt liv när jag var yngre. Jag har glömt styckena jag spelade men grunderna kommer alltid att finnas kvar tror jag.

Musiken har fortfarande en stor plats i mitt hjärta och det gör mig lycklig att spela, även om det numer oftast är gitarren jag tar ned från väggen.

Och att spela och sjunga tillsammans med andra är det allra bästa. Då bara flyger tiden iväg, helt plötsligt kan det ha gått flera timmar utan att vi märkt det.

Det är roligt att lära in någon ny låt ibland, man behöver utmaningar för att inte tröttna.

Men emellanåt är det alldeles nödvändigt att bara köra något som flyter på utan att man behöver tänka så mycket. Vissa låtar går det inte att tröttna på, man kan spela dem om och om och om igen.