Stressen ökar med inbillade måsten

Textstorlek:

När jag var liten var fredagarna min absoluta favoritdag. Det var nystädat och ordning och reda. Jag älskade den känslan. Min dragning till ordning har nog alltid funnits hos mig. Som mamma till en fyraåring och en tvååring har jag dock fått jobba med att släppa på mitt behov av ordning och reda. Eller man skulle kunna uttrycka det så här: Det råder en ny sorts ordning hemma hos oss nu för tiden.

Jag försöker tänka att det är sunt. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete står det på en väggbonad hemma hos min svärmor. Ja, vad gör väl lite skit i hörnen och leksaker överallt…

Trots att jag har kapitulerat inför småbarnslivets oordning gör jag ett ryck då och då. Tänker att nu ska här minsann röjas. Golven skuras och listerna dammas. Jag bär grejer från ett rum till ett annat. Flyttar runt och ställer i ordning. Rensar. Sorterar. Med några få veckor kvar till jul märker jag hur min ”att-göra-lista” växer i takt med att vi öppnar luckorna i julkalendern.

Härom kvällen läste vi Vad sa pappa Åberg? när barnen skulle sova. På bokens första uppslag möts läsaren av ordspråk så som: Var sak på sin plats. Ordning och reda, pengar på fredag. Vad du än gör, gör det fullt och helt och icke styckvis och delt.

Alfons pappa är vanligtvis en ordningens man. Han vill att saker ska ligga där de har sin plats. Just i den här sagan så slutar det såklart med att ingenting ligger på sin plats. Pappa Åberg har bråttom. Han skyndar hit och dit och gör flera saker samtidigt.

Det är så jag känner mig just nu. Likt pappa Åberg springer jag hit och dit. Bråttom är det. Det är kalas för fyraåringen (som började fråga i juli när det var hennes tur att fylla år), terminen närmar sig sitt slut och det innebär kurssamtal, högar med rättning och planering inför nästa termin. Julpyntet ska upp, julklappslista skrivas, julklapparna inhandlas. Luciafirande. Kanske skulle jag ha bakat något också? Nej strunt i det, säger jag till mig själv. Tack vare svärmors lussebullar hittar julens smaker hem till oss i år ändå.

Vid det här laget vet jag hur jag fungerar. Jag måste kämpa med mig själv för att inte dras in i snurren av alla påhittade måsten.

För att behålla lugnet behöver jag de där djupa andetagen. Jag räknar. Andas in och räknar till åtta. Håller andan och räknar till fyra. Andas ut och räknar till sju. Det brukar få mig att landa och inse att det faktiskt inte tjänar någonting till att ha bråttom.

I brådska brukar det bli fel. För Alfons pappa slutade hans jäktande med glass i garderoben och kalsonger i frysen.

I juletider har våra stresshormoner en tendens att öka i takt med alla inbillade måsten som vi tycks tro är synonymt med julen. Jag tänker att viktigast av allt ändå är att få vara tillsammans med de människor som står oss nära – då spelar det väl ingen roll att jag inte torkar av golvlisterna och att dammråttorna frodas under sängen!

SARA D KÄLLSTRÖM