Vi minns nära och kära i november

Textstorlek:

November är väl en väldigt onödig månad. Man kunde ta bort den och i stället lägga in en extramånad mellan maj och juni!

Som sjukhuspräst fick jag del av många livsfilosofiska funderingar från människor som hade en förmåga att kunna tänka sig en alternativ verklighet. En förmåga som stundom tog över i deras liv, men som samtidigt kunde ge nya perspektiv på tillvaron, med plats för längtan och drömmar.

Det var denna förmåga som gjorde att dessa människor stämplades som patienter på Säter.

November är nog för många bara en grå, regnig ruskig dag, då man inte kunde arbeta i skogen, utan fick lov att ta en kojdag, då man lagade kläder och såg över verktyg.

”Fast det är ju dom dagarna man minns.” berättade en gammal utsliten slitvarg för mig. ”Det var ju då gubbarna kom i gång och berättade just minnen”.

November är vår minnesmånad. Minns i november, den ljuva september. Så inte bara sjunger man.

Förr så var det väl under dessa mörka höstkvällar som man satt och klistrade in sina semesterfoton i sina minnesalbum. Det var då man liksom återupplevde sol, vind och vatten vid Kärringhällarna eller Säfstjärn.

Sedan kom tiden, då minnesbilderna blev DIA-bilder, och samlades i gråa plast-magasin eller på smalfilmsrullar och sedan fångades med videokamera.

I dag upplever vi verkligheten som omedelbara minnebilder i mobilen. ”Det är en märklig upplevelse att stå som artist på en scen och se publiken titta ner på sina apparater”, berättade en körslagsvinnare för mig.”Det är där det händer. Det är där som här och nu finns. Det känns tragiskt.”

Tänk vad minnesavståndet har krympt från det muntliga berättandet i timmerkojan till fotoalbumen, diabilderna och videofilmerna till att nu inte finnas alls. Det som händer, händer i apparaten. Det är där verkligheten finns.

Vilken förkrympt syn på livet och människan. Här i appen har du ditt liv. Kanske till och med ditt eviga liv i datorernas cyberrymd.

November är minnesstundernas månad. Vi minns nära och kära som gått ifrån oss. Vi minns dem, inte för att de är döda, utan för att de levat.

Vi lever nu. Som en länk mellan dem som gått före oss och dem som skall komma efter oss. Vi kan rycka på axlarna åt detta faktum, och titta ner i våra appar.

Men vi kan också bli stilla ett ögonblick och reflektera över Livet och våra egna liv. ”Ty vi leva i deras minne som har älskat oss”, skrev Kerstin Hed.

Livet kan bara levas och minnena påminna oss om relationer. Levande relationer. Det är något mer än minnen och minnesapparater.

Det är kärlek.

En fin novemberhelg önskar dig