Nyss K-märkt och med nytt pärttak.

Textstorlek:

Den gamla kvarnen i Utanhed i Nås har precis fått nytt pärttak. Samtidigt har den nyligen blivit byggnadsminnesförklarad, eller k-märkt som det brukar kallas.

– Det har funnits förfrågningar för många år sedan i föreningen, men det blev aldrig nåt, berättar Ingvar Rosén, ordförande i Nås Hembygdsförening.

Han förklarar att anledningen var bland annat att det blev svårare i och med att kvarnen stod på en samfällighet och ägdes av många, vilka bland annat bodde i USA.

Men nu är alltså kvarnen byggnadsminnesförklarad och är därmed extra skyddad inför framtiden.

I sin motivering skriver Länsstyrelsen Dalarnas län:

”Utanheds kvarn och såg är ett mycket välbevarat exempel på småskalig kvarn- och sågverksamhet från 1800-talet. Genom sitt läge vid Västerdalälven och utnyttjande av dess vattenkraft intar kvarnen en särställning bland liknande anläggningar i landet. Utanheds kvarn och såg vittnar om lokalt tekniskt kunnande i Nåsbygden”.

Den tekniska utrustningen och maskinerna är i stort sett intakta och interiören är bibehållen vilket gör att det går att få en god bild av hur anläggningen en gång i tiden brukats.

– I kvarnkammaren finn många snickarverktyg och maskiner kvar. Det finns en slaf att vila på och en bergslagskammin för uppvärmning, berättar Ingvar.

Kvarnen byggdes 1869-1870 av Josef Lars Larsson som drev kvarnen till sin död 1894. Den övertogs då av sonen Josefs Per Olof Larsson, i dagligt tal kallad Josäppes Olar, och han drev också kvarnen till sin död 1941.

Det skriver Hed Gunnar Larsson i Nåsvargen 1996, vilket även publiceras på Nås Hembygdsförenings hemsida.

Kvarnen var en så kallad tullkvarn, vilket innebar att bönderna fick betala en avgift för att få sin säd mald till mjöl.

Hed Gunnar skriver att han var sju och ett halvt år 1941 och att det för honom var ofattbart att inte Olar fanns längre. Han hade fått vara med honom vid kvarnen och lärt sig hur det går till att mala.

När Olars son Josefs Lars Olsson tog över var Hed Gunnars tid som ”mjölnarlärling” över.

Så länge han fick vara med tyckte han det var spännande med alla främmande karlar som kom till kvarnen för att mala.

De fick sätta sina hästar i Hed Gunnars gammelfarfars färdstall, som fanns mittemot kvarnen. De som hade mycket att mala fick lasta av och åka hem, för att komma igen en annan dag och hämta mjölet.

En såg byggdes ihop med kvarnen och där användes en cirkelsåg som var en teknik från den tiden. Tidigare fanns bara ramsågar, skriver Hed Gunnar.

Timret rullades nerför slänten och kördes på en tralla in i sågen. Det sågade virket lastades sedan på en vanlig hästtrilla. Den sista stocken sågades troligtvis 1941.

I kvarnen fanns också ett hjulmakeri och i smedjan som hörde till gjordes smidesarbetena till hjulen.

Det fanns också en ramsåg som användes i snickarverkstaden.

Kvarn och såg drevs av vattenturbiner. Till en av vattenturbinen var en likströmsgenerator kopplad. Den installerades på 1920-talet och fungerade som byns belysningsströmkälla fram till 1940-talet, enligt dokument från Länsstyrelsen.

Kvarnen i Utanhed drevs bara några år till efter 1941 av Josefs Lars Olsson, sonen till Olar. 1961 skänktes kvarnen till Nås Hembygdsgille för att vårda och förvalta den.

I dag ägs och förvaltas kvarnen av Nås Hembygdsföreningen.

– Vi har bytt tak både på kvarnen och hembygdsgården med hjälp från Länsstyrelsen. Det hade vi inte kunnat göra annars, det är för mycket pengar för en liten förening, säger Ingvar.

Kvarnen restaurerades även på 1980-talet och gjordes då i ordning så att det gick att mala i den.

Det finns även nu planer på att kunna göra det igen, men det krävs mer än byte av tak för att det ska bli möjligt, enligt Ingvar.

– Exempelvis dammluckorna är i dåligt skick så det rinner vatten där det inte ska.

Bottenbjälklagret är också skadat, turbinkonstruktionerna är igenslammade och det behövs slyröjning i de stenlagda kanalerna, skriver Länsstyrelsen.

– Åtgärderna måste göras snart innan ytterligare en stor vårflod kommer för det kan leda till en katastrof, säger Ingvar.