Ett ödmjukare S, tack!

Textstorlek:

Livet går vidare trots ovisshet om vilken politisk konstellation som kommer att styra Sverige under den nya mandatperioden. Folk åker till jobbet, barnen går i skolan, äldreomsorgen kämpar med våra gamlas behov och på sociala medier lägger alltfler ut bilder på lyckade svampfynd i skogarna. Allt är precis som vanligt, med andra ord.

Statsvetare, ledarskribenter och amatörer tävlar i tidningar och etermedia i att sia om vilken regering som kan komma att bildas. Samarbete över blockgränsen har blivit mantrat för dagen. Men vad betyder detta egentligen? Jo, att S vill slå in en kil mellan Allianspartierna för att kunna behålla makten.

”Det kändes som en statskupp” sa den framträdande socialdemokraten Marita Ulfskog (i dag EU-parlamentariker) när de borgerliga partierna vann väljarnas förtroende i valet 1976. Då bröt tre borgerliga partier, med Centerledaren Thorbjörn Fälldin i spetsen, det cementerade S-inflytandet.

Detta blev den första borgerliga regeringen i Sverige sedan 1936. Väljarstödet för trepartiregeringen, bestående av Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartiet (numera Liberalerna) uppgick till 50,8 procent av rösterna, så någon statskupp var det sannerligen inte.

I Sverige har det under decennier alltså varit nödvändigt för den icke-socialistiska sidan av politiken att samla sig för att kunna vinna regeringsmakten och genomföra en mer frihetlig politik, med mindre makt åt staten och mer åt medborgarna.

På 1970-talt var socialdemokraterna ett stort och statsbärande parti som kunde samla över 40 procent av rösterna. I höstens val fick man 23,26 procent. I det förra valet 2014 samlade S 31 procent av rösterna. Tappet är alltså stort, men det märks knappast i attityd och framträdande. Enligt statsminister Stefan Löfven, som trots förlusten vägrar avgå, är S fortfarande stört, bäst och vackrast.

Tiden har sprungit ifrån det stora partiet, trots att LO pumpar in 30 miljoner kronor i valkampanjen till stöd för S. Antingen vill S-ledningen inte inse fakta, eller så spelar man ett högt och farligt spel. Talet om blocköverskridande uppgörelse och mitten-regering är bara exempel på socialdemokratiskt maktspråk som går ut på att S till varje pris ska behålla makt och inflytande.

Sverige står inför stora utmaningar. Kanske väntar en lågkonjunktur runt hörnet. Det största partiet måste nu visa sig solidariskt med landet och folket. Detta genom att släppa fram den största sammanhållna partikonstellationens statsministerkandidat som regeringsbildare.

Med en Alliansregering som får (aktivt eller passivt) stöd av S förhindras effektivt att SD får ett ökat inflytande i rikspolitiken. Alltså: skippa parti-egoismen och ta ansvar för Sverige, Stefan Löfven!