Allt blir inte alltid som i drömmarna

Textstorlek:
Annons:

Om inte om i vägen vore, hade vår familj tagit ledigt en sensommardag och firat Anders Perers 60 år. Kanske hade Dalabygden gjort fint reportage om en erfaren man som – förslagsvis – var aktiv som lantbrukare och förtroendevald i kooperation och samhälle. Kanske hade Anders varit yrkesverksam på annan arena i annan geografi och kommit hem till dalabyn för sin födelsedagsfest. I vilket fall, hade jag självklart pausat arbetet i skogsbränders efterföljd och valrörelse för att hissa flaggan och fira Marias och min bror.

Men allt blir inte alltid som i unga föräldrars drömmar. Anders föddes – så vitt vi vet – som ett friskt barn. Han var min lillebror och blev så småningom Marias storebror. Han lärde sig att le, att krypa och att gå. Han började bilda ord. Precis då fick han – som i stort sett alla barn – smittkoppsvaccinationen som i hans fall ledde till hög feber och förde honom in i djup dvala i flera dygn. När han vaknade, tog utvecklingen en annan väg. Ja, egentligen var det mesta sig likt – rörligheten, glädjen, barnets intensiva närvaro. Men Anders slutade att bilda ord. Han kom aldrig att tala.

Vi var en stor blommande familj med fyra vuxna – mamma, pappa, mormor, morfar – och två små barn, i samma hus och i samma hushåll. En läkare trodde att Anders hade drabbats av hörselnedsättning, men då sa mormor Walborg att han hör ju tåget när det signalerar på färden mellan Fors och Garpenberg. Andra läkare gjorde andra bedömningar. Då – runt år 1960 – var orden inte så många för de diagnoser som idag omsorgsfullt delas upp och karaktäriseras med skilda begrepp. Akademiska sjukhuset i Uppsala och Karolinska sjukhuset i Stockholm gjorde sina utredningar. ”Utvecklingsstörning” blev till slut beskedet.

Vi hade förmånen att få växa upp på en bondgård. Här fanns kor och kalvar, grisar, höns och arbetshäst. För de vuxna var det mycket arbete – i ladugård, på åkrar, i skog, i köksland, i trädgård och i folkbildning. Pappa Sven gjorde det mirakulösa: Med fårstängsel skapade han en – för oss små – enorm lekyta. Ett kvarts tunnland med gräs, blomrabatter, buskar, berså, syrener, kastanj, fruktträd, cypresser och en silvergran blev vår frizon, där Anders, mina kamrater och jag fritt kunde stoja. Ja, där fanns också skyfflade gångar att springa runt på och en klassisk sandlåda. Som vuxen har jag tänkt att stängslet inte stängde in, utan gav oss frihet. Vi kunde leka utan risk för de olyckor som lurar vid byväg och lantbrukets maskiner.

Anders blev förstås en självklar del av vår familj och genom aktiviteter i bygdegården av hela vår bygd. När han fyllde sju år flyttade han till institution för utvecklingsstörda barn och vuxna. Livet blev annorlunda för honom – och för oss. Anders kunde delta i pedagogisk verksamhet som gav honom nya färdigheter. Vi träffades i helgerna, och ibland kom Anders avdelning hem på besök.

Våra föräldrars stolthet över Anders gick aldrig att ta miste på. De fick kämpa mot tidens nedvärderande attityder. De behöll Anders hemma mycket längre än dåtidens politik angav. Stark måste mamma Ann-Marie ha varit när min småskollärare ifrågasatte det kloka i att låta mig växa upp med ett utvecklingsstört syskon.

Anders dog ung. Det var inte hans autism som tog hans liv, men väl hans oförmåga att kommunicera med ord. Alltför sent kom han till kirurgi vid en vanlig akut magåkomma.

Han begravdes samma helg som hans jämnåriga konfirmerades.

För alltid är Maria och jag ympade med vissheten att alla människor har lika värde och samma rätt till värdigt liv.

Annons: