Torkan en oavvislig väckarklocka

Textstorlek:
Annons:

Så ljuvlig är julikvällen. Unga vuxna barn dukar måltiden ute. Solljuset får kornåkern att skimra. Omkring står den härliga skogen grön. Vore det inte för den gnagande oron för torkan, skulle det här vara en glimt av paradiset.

Alla delar vi undran över orsakerna till – och effekterna av – vårens väldiga värme och sommarhettan som aldrig tycks ta paus. Lantbrukare rapporterar om ringa – eller inga – vallskördar, och följderna blir ödesdigra för djuren som behöver foder. Jordbruksverkets generaldirektör och landsbygdsministern för larmet vidare till Bryssel med begäran om stöd ur EU:s krisfond. Grundvattennivåer sjunker, och från polartrakterna rapporteras om smältande isar. Inte sedan temperaturen började mätas, 1739 i Uppsala, har vår del av Sverige haft en varmare maj.

För hundrafemtio år sedan led människorna i Sverige av nödår. Den gången var det kylan och den kvardröjande vintern 1867 som satte odlingar ur spel och skapade missväxt och svält. Ja, det fanns utvägar via import av spannmål och människors utvandring, men nöden var ett faktum. Många människor dog.

När torkan nu håller sitt grepp, leds tanken till klimatförändringarna på vår planet – till stigande medeltemperatur i atmosfären, till oöverskådliga förändringar i levnadsbetingelser och till hot mot mänsklighetens överlevnad. På så vis är torkan en oavvislig väckarklocka. Torkan visar även sårbarheten i Sveriges sätt att minimera odlingsareal och därmed avstå från att ta tillvara hela landets potential för livsmedels- och foderproduktion.

Min dag bjöd långsiktiga perspektiv också på andra sätt. Till vår gård kom skogsinspektorn från Mellanskog, och inför beslut om kommande skogsvård och avverkningar var det naturligt att blicka bakåt i tiden. Vi rullade ut den äldsta skogskartan och såg hur noggrant tillgången på träkol hade inventerats. Året var 1749. Bergsmännens hytta i grannbyn Åsgarn kom att drivas i ytterligare hundra år, och när den år 1855 släcktes för sista gången var storskalig industrialism i antågande. På 1850-talet genomfördes laga skifte i vår by, och då fördes skogsägandet till familjerna. Inom några årtionden skulle skogarna komma att leverera till vidgade marknader, framdrivna av maskinell teknik, urbaniseringens behov av byggande, ett läskunnigt folks längtan efter tidningar och böcker och en allt mer internationell ekonomi.

Så löper trådarna ihop. Natur, kultur, klimat. Skogar som brukas varsamt och med långsiktigt tänkande är en nyckel till bygders utveckling och framgång. Sedan medeltiden är det en lärdom här i den del av Dalarna som också är Bergslagen. I radionyheterna hör jag om ambitionerna att fossilfritt framställa stål. Egentligen är det ingen nyhet – så drevs ju masugnarna genom seklen, med träkol. Nu blir tekniken en annan, och trä lyfts fram som klimatsmart alternativ till fossilt burna byggnadsmaterial, plaster, tyger och bränslen.

I det allt mer melodiska kvällsljuset, gläds jag åt hisnande samband mellan svenska skogar och styrningen till ett samhälle i samklang med naturen.

Annons: