Kyrkobesökare skrattade åt grisarna

Textstorlek:
Annons:

Hur ska man reagera när någon kastar skit på en? Har vi i vår slimmade tillvaro glömt att häckla är en del av livet? Det kanske inte är häckel och smutskastande som är problemet, utan att vi inte längre har verktyg att bemöta det? Låt oss göra klart en sak: ingen ska ta skit hur som helst och säg ifrån när gränsen är nådd.

Men med tanke på hur folk beter sig på (o)sociala medier, så vet vi varje gång när något med invandring och liknande visas exploderar små bomber här och där. Reptilhjärnan har väl aldrig mått så bra som i dessa digitaliserade tider då tryck, klick, tweet kan få hela världen i gungning. Jag undrar hur människor på medeltiden hade betett sig om de hade haft tillgång till digital teknik. Förmodligen på samma sätt, om inte värre ändå. Sa man något dumt om kyrkan ställdes man inför inkvisitionen och dömdes till döden. Kyrkan vaktade sitt heliga med alla medel som stod till buds.

Men det som ändå skiljde människor på medeltiden från oss idag var den sociala strukturen, den uppochnedvända världen om man så vill. På marknader kunde kung bli bonde och tvärtom. Smutskastning och häckel hade samma värde som kärlek och respekt. Verktygslådan var utrustad för att hantera båda. En fattig man kunde bli rik men fann sig i torftigheten, som en fågelmamma ruvande på gökens ägg. Biskopens kräkla är egentligen en upphöjning av en tiggarstav, fast biskopen i sitt överflöd förmodligen glömt det.

Jag är glad att jag hann uppleva den, Södra Råda gamla kyrka i Skara från 1300-talet som elden tog natten till den 12 november 2001. Kyrkan var nämligen en av landets förnämsta medeltida byggnader, och varje gång jag tänker på det gör det ont i hjärtat. Dock återfår jag luft när målningen av grisarna stiger fram ur minnet. Jag stod där länge och funderade, vad var det här? En galt och en bock sitter på varsina djur och kämpar med lansar. En skön dam i gestalt av en sugga blåser i ett horn med en dryckesbägare redo för segraren. Vad tänkte målaren och hur kunde han måla en sådan vanvördig bild? Den verkar nämligen häckla det som stod näst högst i rang, riddarna. En Don Quijote trehundra år före Cervantes roman! Och här har vi själva poängen.

Det som anses stå högt i rang vill vi gärna kasta skit på för att det är roligt eller av avundsjuka. Bönderna måste ha älskat den här bilden. De måste att stått här som jag och dragit på munnen och pekat. Ett genidrag av kyrkan. Klart man går på mässa med en sådan rolig bild att titta på. Kyrkan och adeln var inte alltid sams, fast biskoparna ofta var herremän. Sen tänker jag: det kanske inte är någon nidbild.

Grisarnas tornerspel är kanske inte häcklande. Sedan bronsåldern fanns ett totemdjur i form av en galt. Grisen stod mycket högt i kurs hos både svear och götar. Så högt att ordet fä i allmänhet kom att beteckna rikedom, och Svitjud, Svealand, Sverige, kan ha betydelsen, svinfolket. Det intelligenta med bilden är att den kan betyda båda. Målaren överlämnade det åt betraktaren, åt svinet, glädjespridaren och dumbommen, som alla bor i samma kropp.

Annons: