Finska ortsnamnen lever vidare i dikterna

Textstorlek:

Den finska kulturen och det finska språket har levt kvar på finnmarken i flera hundra år. Nu faller alltfler ord och namn på platser i glömska men många namn lever vidare i Dan Anderssons dikter.

Annons:

På slutet av 1500-talet började skogsfinnar/svedjefinnar komma till Sverige. På den tiden var Finland och Sverige samma land.

Till södra Dalarna kom de lite senare, någon gång i början av 1600-talet. Finnarna kom för att försörja sig på svedjebruk, det vill säga de brände skogen och odlade i den bördiga askan. De flyttade också för att komma från umbäranden på grund av Sveriges krig mot Ryssland och Polen och på grund av markbrist och svält i Finland.

Det låg också i svenska statens intresse att finnarna kom och bröt ny mark. För nyodlingen fick de några skattefria år men blev sedan nya skattebetalare i landet.

Skogsfinnarna behöll sin kulturella särart och det finska språket och än i dag lever det kvar på olika håll i finnmarken.

Nils Holmdahl kommer från Göteborg men bor sedan 40 år tillbaka med hustrun Hélène Littmarck Holmdahl och familjen på finngården Rikkenstorp strax söder om Dalarnas gräns. Rikkenstorp har fått sitt namn efter släkten Rikkinen som en gång bodde på gården.

Nils har ett stort intresse för den finska kulturen och finnmarken och inte minst för skalden Dan Andersson. De finska ortsnamnen var en del i hans och senare även Hélènes forskning.

– I slutet av 1960-talet åkte jag runt och intervjuade många av de äldre på finnmarken. Sen kom Hélène och vi höll på hela 1970-talet och 1980-talet med att intervjua och studera gamla kartor och arkiv, berättar Nils.

De har cirka 200 kassettband kvar från den tiden och har gett ut böcker och tidskrifter om bland annat de finska ortsnamnen.

– När finnarna kom fanns redan svenska namn på bergen och sjöarna och de kunde även vara utritade på de kartor som fanns. Däremot de mer oansenliga platserna som hackslogar och bäckar fick finska namn och en del lever kvar än i dag.

I flera hundra år har namnen levt vidare genom muntlig tradition och det var inte förrän på 1920-, 1930- och 1940-talen som de tecknades ned av personer som hembygdsforskaren Otto Blixt.

– Därefter kom Vägverket för att dokumentera ortsnamnen, men det kunde göras av personer som aldrig bott på finnmarken och inte visste hur människorna här hade uppfattat namnen. Och nu är alla de gamla som hade kunskapen om namnen döda, säger Nils och fortsätter:

– Frågan är hur länge namnen lever kvar nu när ingen fiskar i Sakkaubäcken eller slår med lie på Rittikkaslogen. När det inte längre finns anledning att veta var de olika platserna ligger, säger Nils samtidigt som han reserverar sig för hur namnen egentligen ska stavas. Det är ju namn som i första hand har en muntlig tradition. Och ska de stavas efter finska regler och uttal eller efter svenska?

När Nils och Hélène intervjuade människorna på finnmarken visade det sig att männen kunde mest om namnen och det var naturligt eftersom de ofta var ute på jobb medan kvinnorna stannade hemma på gården. De yngre kunde minst.

– Men efter att den här Göteborgaren hade tjatat om namnen växte intresset en period och fler ville lära sig mer, säger Nils och ler.

Det finns exempelvis hundratals tjärnar som kallas Paskalamm, menar Nils. Namnet kan översättas till skittjärn (tjärn heter lampi på finska) och det var en tjärn som det var dåligt med fisk i.

Akkanitti (käringmosse) är en slåtteräng eller mosse med gräs som kunde skördas.

Hemma på gården där numer sonen Joel Holmdahl och hans sambo Maria Danielsson driver ett småskaligt lantbruk har de fortsatt att använda namnen.

Joel säger exempelvis att han arbetat på pikku pelto (lilla åkern) eller alla pelto (nedre åkern) och så vidare.

Nils har medvetet fört vidare kunskapen om de finska namnen på olika platser till sönerna Joel och Johan.

– När pojkarna var små brukade de få en krona när de visste namnet på den plats vi åkte förbi, berättar Nils.

Han berättar också historien om Pask-Edla. Hon var lite efterbliven men kunde göra enklare sysslor. En gång passade hon några barn och när de sprang mot en vattenpöl ropade hon: ” Gå inte dit och paska!

– Det betydde ungefär att de inte skulle gå och lorta ner sig. Sen fick hon heta Pask-Edla.

Flera av de finska namnen är bekanta för många i dag genom skalden Dan Anderssons dikter. Nils har forskat mycket om honom och håller nu på med en bok som ska vara klar 2020, lagom till 100-årsminnet av Dan Anderssons död. Nils lovar att avslöja att Dan Andersson kanske inte var så sympatisk som många trott.

Dan Andersson kunde sin finnmark, både genom egna erfarenheter och genom sin fars alla nedteckningar, enligt Nils.

Vissa av de finskklingande namnen i dikterna finns i verkligheten medan andra har ändrats lite grann av Dan Andersson. Några är påhittade helt, men det var en frihet han hade som diktare.

Paiso-ån menar Nils att de äldre kallat Paris-ån och att den nu heter Paiso är sannolikt på grund av Dan Andersson.

Stugan Luossa namngav Dan Andersson efter Luossaberget. Gunnar Vägman i dikten har minnen från Mattinabyn  och det är med säkerhet Bringsjöberg, enligt Nils. Men det fanns också en finne som hette Matti och han har gett namn till många platser.

Den lilla haren Sizzi som Dan Andersson diktade om kom från Lasso.

– Det kommer från platsen Tervalax (lax betyder vik), som blev Tervalass och sen Lasso.

Kango finns i verkligheten, åtminstone Kanga eller Kangasfallet. Och Raiski ligger i utkanten av Bringsjöberg.

– De namn som kommer att leva vidare är nog de som finns nedtecknade i arkiv eller finns med i Dan Anderssons dikter, avslutar Nils.

Annons: