Skälen till flytt eller flykt är olika

Textstorlek:
Annons:

I sommarklänning kommer jag hem från det stora landet i väster. Temperaturskillnaden ute är fyrtio grader. Vår familj har mött ”kusiner” i tre generationer Perers, i den vitt förgrenade släkten från Hedemora. Pappas kusiner Roger och Ralph deltog i gemenskapen – de är födda i USA åren 1928 och 1932.

Förstås tänker jag på Erik Perers – farfars bror – som för snart hundra år sedan tog det modiga beslutet att flytta till USA. De var många syskon på Perersgården i Österby i Hedemora, sex pojkar och en flicka. Johannes stannade hemma, tog över jordbruksföretaget, blev bonde och betrodd förtroendeman i kommun och kyrka. Gustaf ”kostades på” – som det alltid hette i släkten. Han fick studera vid Chalmers, blev civilingenjör, energiverkschef och liberal politiker.

Klas gifte sig med en kvinna som modernt förvärvsarbetade, i dåtidens nydanande teknik; telefoni. Själv cyklade han varje dag från våningen i staden till sitt barndomshem, där han verkade i lantbruket. Även Märta arbetade länge hemma på gården tills hon fann kärleken och flyttade iväg. Frans, som långt senare blev min farfar, köpte tillsammans med sin fru en bondgård i byn. Den sjätte pojken drunknade som barn.

Vilka val hade Erik? Varken i bondehem eller bland arbetare var vägarna till studier självklara. Folkhögskolor, studiecirklar liksom lantmanna- och lanthushållsskolor öppnade fantastiska möjligheter för många. De skänkte, som Kerstin Hed skrev, en glimt av vår tid och dess liv, av vår stora härliga värld. Högre studier var sällsynt. Erik följde – med Kerstin Heds ord – en längtan bort från de invanda spåren, till frihet och styrka. Han var initiativrik, driftig, nyfiken. Han reste till Chicago. Erik etablerade sig inom affärsverksamhet, sålde trävaror såsom faner och mötte i den stora svenskkolonin Sara från Vansbro. Deras kärlek blev livslång och deras hemland blev USA. Sönerna talar ännu litet svenska, men framförallt blev de som sin pappa amerikanska affärsmän.

Redan på 1920-talet gav Erik och Sara upp förhoppningarna att deras nya landsmän skulle kunna uttala Perers med sje-ljud. Ändå är det just Perers-are de är, våra ”kusiner” i tre generationer. Precis som jag har de rottrådar fästa i odlingsbygden vid sjön Viggen. Precis som jag har de självklar hemhörighet i det land där de är födda, bor och verkar. När jag är svensk och kulla, är de amerikaner av just sin nyans.

På ett personligt plan är det underbart och viktigt att vårda banden i en stor släkt. Vi har gemensamma nämnare som bär erfarenheter och som bidrar till att göra oss till dem vi är. Lustigt är det också att se 10-, 20- och 30-åriga ”kusiner” rada upp sig och visa släktdrag som kan läsas i anletsdrag och kroppsform. På allmänmänskligt plan kan Eriks utvandring och familjernas möten nu ses som paralleller till vår tids migration. Skälen till flytt – eller flykt – kan vara olika. Samma längtan och behov finns att höra hemma i det nya landet och att samtidigt värna sin historia.

Karin Perers

Annons: