Folket som liksom bara försvann

Textstorlek:

Lördag. Sol. Mycket snö kvar. En vinter som vi minns den. En vinter som blir mer sällsynt. Grannen hissar den svenska flaggan. Är det flaggdag idag? Nej. Inga andra följer efter. Någon som dött? Den blågula fortsätter… Nu är den i topp.

Kanske test av ny flagga? Där lekte jag som barn. Någon fyller kanske år! Så är det nog. Födelsedagskalas, tårta och finaste servisen. Flaggan hänger med hakan. Som om den surade över något. Undrar den vart allt tog vägen? Undrar den: om man får för mycket gemenskap, vad händer då? En enda flagga bland hus som tycks vända sig bort från varandra. Ärligt talat vet jag inte längre vem flagghissaren är.

Den 4 oktober 1080 får påven Gregorius VII hjälp med att på latin skriva ett brev till sueonernas store konung I. Pressad av krig mot tyske kejsaren tar sig ändå påven tid att uttrycka sin glädje över det avlägsna folkets kristnande, och vill gärna veta hur det går och om han kan hjälpa till på något sätt. Kungen kan vara den i isländska sagor och Västergötlands kungalängd Inge den äldre. Han har fått brevet uppläst för sig och svarat genom en biskop R. Nästa brev är ställt till västgötarnas eller västgoternas (visigothorum) kungar.

Å ena sidan kan brevet vara att utifrån klassisk bildning smickra kungarna, som påstått sig vara goter, kungar över ett rike, eller ett gäng som tillfälligt lagt beslag på Västergötland rusiga av öl. Hur som haver markerar brevet en slags start på Sverige: ett svenskt rike har trätt in i den dokumenterade historien. Men hur är det med folket, det gemensamma, ja, folkhemmet om du så vill? Det finns inte på långa vägar. Vi pratar här om löst sammansatta grupper som inte har bestämt sig för vad folket eller landet ska heta. Sverige är ett juridiskt begrepp, men inte svenskarna som folk. Det tar ytterligare hundratals år av blod, svett och tårar innan vi går i mål i ”I fäders spår för framtids segrar” och blir ett folk av individualister och fotbollslag.

Och nu idag, med bara några månader kvar till valet är det som om grannen, flagghissaren, sjunger på sista versen. Vi har på något sätt halkat tillbaka till år 1080 i en förbundsstat med skyttegravar i öst-västlig riktning där riddarnas harnesk byts till plåten på artificiell intelligens. Programmerade varelser för sin sak, inte längre för det gemensamma bästa.

Det konstiga är att det som hände för över 900-år sedan var starten på ett bygge som småningom ledde till mänskliga rättigheter, demokrati och parlamentarism. Så verkar det inte vara längre. I Mauricio Rojas artikel Axess nr. 3 2018 ”När folket försvann” blir man varse att det som tycks leda framåt är stapplande steg bakåt. Jag citerar:

”Sedan 1990-talet har Sverige vandrat i en politiskt alltmer vansklig och okänd terräng. Ingen hegemonisk kraft har avlöst socialdemokratin och så kommer inte heller att ske. Dessa två huvudvillkor – som var nyckeln till svensk historia under praktiskt taget ett par århundraden – har upphört att existera: den etniskt homogena befolkningen och den starka nationalstaten. ”Folket”, i dess traditionella mening, finns inte längre och inte heller den makt, som med bestämd hand, formade dess öde.”