Obehagligt krafs gör själen stark

Textstorlek:
Annons:

En som definitivt inte gillade Pippi Långstrump var professor John Landquist. Så här gräslig tyckte han hon var, när hon först presenterades 1945. ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok. Kan inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen.”

Folkskollärarnas Tidning var lika upprörd. Deras recension avslutades med följande rappa slag av pekpinnen mot boken: ”Den är helt enkelt ocker på osund och onaturlig barnslighet och ett exempel på hur en barnbok inte ska vara.”

Året innan hade Astrid Lindgren 1944 fått sitt manuskript refuserat av Bonniers. Den första versionen, ”Ur-Pippi” kallad, var försett med ett följebrev från författarinnan, där det visar sig att filosofen Nietsche är inblandad. ”Pippi Långstrump är som ni kommer att finna, om ni gör er besvär med att läsa manuset, en liten Übermensch i ett barns gestalt. Inflyttad i en helt vanlig miljö. Tack vare sina övernaturliga kroppskrafter och andra omständigheter är hon helt oberoende av alla vuxna och lever sitt liv ackurat som det roar henne. I sina sammandrabbningar med stora människor behåller hon alltid sista ordet.”

Det gjorde ju Astrid Lindgren själv också. Finansminister Gunnar Sträng blev så arg, att han kunde hängt sig i hängslen och livrem.

Bonniers refuserade alltså boken. En fransk översättare gjorde strykningar, och ”förbättringar” helt efter eget huvud, med hänvisning till att franska barn har en mer realistisk inställning än de svenska. De skulle inte låta inbilla sig, att en nioårig flicka skulle kunna lyfta en häst, och bad att få hästen utbytt mot en ponny. Astrid Lindgren lär ha svarat, att för henne var det helt i sin ordning, förutsatt att översättaren kunde skaffa fram ett foto på en liten flicka som lyfte en ponny.

Men Pippi Långstump har även fått filosofer att filosofera. De har kunnat belägga, att berättelsen om Pippis första skoldag in i detaljer återger en av Platons dialoger, och visat på Astrid Lindgrens geniala förmåga att levandegöra de klassiska filosofiska problemen. Pippi inte bara formulerar dem. Hon förkroppsligar dem.

Teologer skulle också kunna göra liknande undersökningar. Visst är Pippi och Jesus är ”övermänniskor”, med övernaturliga egenskaper, som kliver in i vår naturliga värld och visar på det omöjligas möjlighet, vilket är det bärande i all tro, hopp och kärlek och bön. Men ingen av dem är någon nietsceansk människoföraktare. Ein Übermench i traditionell tyskspråkig bemärkelse. Där finns ju inte föraktet för svagheten. Tvärtom.

Den som är stark måste vara snäll, är ju Pippis moraliska budskap. Det är ju svagheten, barnen som lyfts fram. När Jesus sade orden: ”Låt barnen komma till mig, ty Guds rike hör sådana till!”, så var det inte fråga om något ”Gulle-gull”, utan ett lika chockerande budskap som det som fick Pippis kritiker att känna något obehagligt som krafsar på själen. Det är helt rätt uppfattat av budskapet från både Pippi och Jesus.

Birger Sjungargård

Annons: