Fy för katten som blev en fin vän

Textstorlek:
Vilken är den finaste julklapp du fått, morfar?, frågade ett barnbarn och lade huvudet på sned, så där härligt som bara barnbarn kan göra. Och få en surgubbe att tina upp.
Jag vet i alla fall vilken julklapp jag blivit mest förvånad över. Nej, nej, nej. Ge tillbaks den direkt, var min första reaktion, när jag fick presentkartongen.
Ulla Britt var ju lärarinna och hade pratat med barnen om julen. Dom hade rita och sjungit och klippt figurer. Det var viktigt att även en flicka vars familj inte firade jul som vi, också fick vara med. Det var då man hade börjat prata om julkappar, vad man själv önskade sig, och vad man själva ville ge bort. Det var då, som Ulla Britt hade skrattat till och sagt, att hon skulle vilja ge mig en katt.
Alla barnen skrattade, men en flicka sade: Men det går väl bra. Våran katt har just fått nio ungar, så fröken kan väl få en av dom. Kom hem till oss i Skoga och titta på dem.
När Ulla Britt for dit, så berättade barnen om kattungarna, och vilka namn de hade fått. En hade de gett namnet Adolf. Nej usch då, hade Ulla Britt sagt. Den vill jag inte ha. Det låter ju som
Adolf Hitler. Kattungarna for runt och lekte med varandra, men Adolf satt mer för sig själv.
Sitt namn hade han fått därför att han hade som en svart mustasch på nosen. Mamman var birma av fin familj och pappan var norsk skogskatt. Adolf var världens finaste katt. Det var därför han fick komma hem till oss i den ladugård som vi inrett till vårt hem på Sjungargården i Pungmakarbo.
Han kom i en kartong och ville genast ligga hos mig. Djur är klokare än vi människor. De känner genast, vem som vill dem väl. Men först tänkte jag, inte kan väl vi ha katt. Vi arbetar ju båda två.
Men min far fanns ju i sitt hus på gården. Visst gick det bra. Men vad liten han var. Han fick plats i den spillkum Ulla Britt fått i present av barnen. Och han var lekfull och glad, så när vi på Vincentdagen hade fest så fick alla klä ut sig till katter. Per Ola spelade fiol. Mats spelade gitarr. Stig klarinett och Roffe piano. Mats tyckte nyligen, att vi skulle ta upp traditionen att fira Vincent igen. Vi sjöng och dansade och Adolf hoppade efter den långsvans som Mats tjej hade. Vilken rolig fest.
Tänk, vi fick nästan tjugo år tillsammans med Adolf. Han var den finaste julklapp jag fått. Det kanske är så, att det man först säger nej och usch till kan bli det käraste för en. Men morfar, vilka klappar minns du från när du var barn då?
De käraste julkapparna var nog en tygdocka som hette Lisa och en elefant i mjuk sammet. De var kramgoda. Särskilt minns jag också presenterna från mormor, som hon valde med omtanke. En jul fick vi barnbarn mässingsljusstakar. Ja du kan själv se dem. Vi tar ju fram och tänder ljus i dem varje år till julen. Då känns det som om mormor själv är med och ler så gosigt. Precis som du. Morfar ett par sådana ljusstakar önskar jag mig utav dig.
En välsignad jul önskar Er.
Birger Sjungargård