Hasse gjorde simturen till ett nöje

Textstorlek:

Jag kunde inte simma under båten. Jag kunde inte klättra över. Jag kunde inte simma förbi för det var porlar. Så jag fick lov att… simma under båten. Men ni kunde ju inte. Ja vad fan skulle jag göra.

Jag var runt tio år kanske. Sitter på golvet framför skivspelaren. LP:n Malte, Valfrid Lindemans son från 1964 snurrar lika ofta som jorden. Tage Danielsson frågar och Hasse Alfredsson, som här spelar Malte Lindman, lägger ut texten i improvisationerna.

Exemplet ovan heter Kanalsimmare Malte Lindeman. Han hamnar till slut i Godthåb på Grönland där han utses till årets mister varulv. Lasse O Månsson och Tage Danielsson ska ha presenterat ett dagsaktuellt ämne i form av yrke och ett namn på en Lindeman för Hasse. Den första ska ha varit den fiktive Valfrid Lindeman.

Första gången Malte dök upp var i skojmakarnas revy Gula hund 1964–65. Jag var två år då. Nu satt jag som tioåring och slukade detta mästerverk. Varför jag fastnade för detta har jag inget klart svar på. Jag borde ha varit ute och lekt som andra ungar. Men det var nånting som höll mig kvar, som gjorde att jag gång på gång la på skivan och förde ner stiftet som satte igång vinylen.

Nu kanske någon tror att jag var ett ensamt barn som inte hade några att leka med. Så var det kanske. Jag trivdes med mig själv och kunde försvinna bort i saker och ting. Men det som fick mig fast var uppenbart att jag tyckte detta var roligt, skitkul helt enkelt.

Humor när den är som bäst. Men det var inte det enda. Bigamisten, Folksångerskan, Midsommarfirare, Tågvärden, Ölandsturisten, Hovkonditorn med flera sketcher var som en injektion för självförtroendet. Tack vare att jag lärde mig sketcherna utantill, för det gjorde jag verkligen, de satt som ett rinnande vatten, fick jag ett verktyg som jag tror har haft betydelse för min bana som skribent och berättare.

Häromdan när dammråttorna hade tagit över och jag fick lov att dra fram dammsugaren, hittade jag ett kassettband. Denna relikt från hippietiden är inspelad hos Nisse. Jag lurade honom att jag hade hittat på Hasse å Tage-sketcherna. Seglaren i Sandhamn, Datamaskinen, Insektsforskaren och Kanalsimmaren satt som en smäck. Vilken inlevelse. Jag berättar och Nisse skrattar. Två tioåringar i ett rum med fönstret öppet mot Insjö-sommaren i början av 1970-talet.

Vi var med om något stort. Min haltande och stulna improvisationskonst och hans raspiga bandspelare kan ha varit ögonblicket mot livet som vuxen. Vi var två män som satt och lekte med teknik. Den ene skötte bandspelaren, den andre skötte ljuget. Båda längtade ut till sommaren, därav det öppna fönstret, men när de nu gjorde något tillsammans, som var något annat än att köra lådbil eller palla äpplen, var det bra som det var.

Ingen var större än den andre. Det såg humorn till, det såg Hasse å Tage till. Och farsan förstås som köpt skivan och skivspelaren. Alla tre är borta. Jag och Nisse är kvar. Vi har inte setts på decennier.Kanske är det dags för en reunion. Hasse Alfredsson lärde mig att simma under en båt fast det inte går.