Att försvinna – fast inte på riktigt

Textstorlek:
Läkaren hade haft en tung dag. Det var inte att han var sysslolös. Det var att han hade tråkigt.
När jag äntrade britsen undrade han först vad det var för fel på mig. När jag i sedvanlig ordning kastade filten över huvudet och visade hur jag om nätterna gungade mig till söms, visste inte den stackars läkaren om han skulle skratta eller gråta. När han inte hade ställts inför ett sånt fall, blev han minst sagt förvånad. Sen la han upp ett garv som hördes över hela vårdcentralen.
Någon diagnos ställdes aldrig. Det enda var hur det skulle gå i lumpen. En rekryt med en filt runt huvudet skulle kunna uppfattas som en säkerhetsrisk. Jag hade i alla fall räddat läkarens dag.
I Charlottesville i USA har man nu helt plötsligt täckt över statyer av sydstatsgeneraler. När flera av dem var slavägare har demonstranter med skilda åsikter drabbats samman. Slavsystemet behandlade människor som handelsvaror. Stammar i Afrika, som ofta låg i fejd med varandra, sålde sina egna till bomullsplantagen. Ägarna skiftade mellan brutalitet och humanitet. Människor hade ryckts upp med rötterna men kunde göra sig fria. Uppgifter berättar att forna slavar blev slavägare.
Vad det då rätt att täcka över generalerna, ungefär som man på svenska bibliotek kastar ut böcker man godtyckligt inte längre vill ha där, fast de berikat hyllorna i decennier. Historia handlar om att sätta sig in och försöka förstå perioden man studerar. Varför gjorde man som man gjorde och hur tänkte man.
Många av de statyer vi ser i dag restes på 1800-talet som nationalistiska landmärken. Det var så viking med hjälmprydda horn föddes, en fantasiprodukt i folkets, språkets och kulturens väsen. Problemet med att försöka gömma historia är att den dyker upp förr eller senare. Skulle vi börja täcka över alla statyer vi ser, infinner sig frågan vad vi mer ska använda presenningen till. Vi kanske ska täcka in hela riksdagshuset vars politiska strängar tillät bland annat lobotomi och rasbiologiskt institut. Eller kyrkor som drev häxjakt.
Utanför Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm står en byst av Anders Retzius (1796-1860). Han var en svensk läkare, anatom och etnograf som grundade en kraniesamling på Karolinska institutet. Retzius uppfann ett skallindex för långa skallar, som var bra, och korta skallar som var dåligt. Varför han hittade på detta kan man bara spekulera i, men helt klart handlar det om att göra skillnad på människor där europén gjordes till hjälten.
Ska vi då gå dit och slänga över en filt så att mannen försvinner eller ska vi stå framför bysten och försöka förstå varifrån dessa idéer kommer. Jag föredrar det sista.
I grund och botten handlar det om kunskap och att sätta sig in i tiden och tänkandet. Vi alla tillhör historien som både är grym och orättvis, samtidigt med fantastiska skapelser. Att sen gilla eller dissa gamla generaler står var och en fritt att göra.
Jag brukar tänka på den där tiden då jag med filt över huvudet gungade mig till söms. Det var som om jag stängde ute dagen och lät de mörka krafterna komma in.
+ I grund och botten handlar det om kunskap och att sätta sig in i tiden
– Svenska bibliotek kastar ut böcker man godtyckligt inte längre vill ha där