Vi är alla lika oändligt värdefulla

Textstorlek:

Regnbågsfärgad syns Prideflaggan mot blå himmel. Tidningar, television och sociala media prunkar av färgglada foton på färgglada människor som lyser av stolthet. Som ett ackompanjemang till Pridedagar och Prideveckor, skapar växlande väderlek regnbåge efter regnbåge över Dalarna. Ljuset självt är då konstnären och färgerna ljuvliga och många.

Ja, du noterade väl det lilla viktiga ordet stolthet? Pride är det engelska ordet för stolthet. Pride är inte en förkortning. Pride handlar i grund och botten om det som är bärande för varje människa – identiteten. Om att få vara den jag är. Om att som sådan mötas med medvetenhet och värdighet. Om respekt, likabehandling och goda förutsättningar.

Ordet ”pride” i Pridefestivaler är således samma som i den kända romanen och filmen ”Pride and Prejudice”, ”Stolthet och fördom”.

Jane Austen skrev ”Stolthet och fördom” redan 1796, den gavs ut på engelska 1813, på svenska 1920. I en annan tid, handlar romanen just om detta att vara människa, i samspel med andra människor: Om  förutbestämda roller, fördomar, förvecklingar, högmod och lyckligtvis förlösande möten. I Skoklosters slott finns för övrigt i sommar en utställning med förtjusande kläder från filmen, finurligt presenterade i slottets 1800-talsvåning.

I Prideparader, seminarier och andra aktiviteter handlar stoltheten först och främst om sexuell identitet, kön och könsuttryck. Om grundläggande mänskliga friheter och rättigheter, lika för alla, förstås även HBTQ-personer, som ju är samlande begrepp för homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner.

I min vardag – med skog, konst och kyrka – ger pride två högaktuella associationer.

Den ena går till Avesta Art, där samtida konst visas i samspel med industrihistoriskt kulturarv i Avesta gamla järnverk. Identitet är tema för årets Avesta Art, och hela 17 konstnärer från olika länder bidrar med olika perspektiv. Konstverken handlar om individen och kollektivet, om kultur, historia, nationalitet, etnicitet, genus, normer och makt.

Med smärta växer Leif Holmstrands verk Acquiring Bodies (Att införskaffa kroppar) till ett berg av förutfattade meningar, krossade drömmar och materiell förödelse.

Berget tornar upp sig i det gamla järnverkets svartaste rum. Fysiskt är det format av övergivna barnvagnar. Sitsarna och bäddarna är tomma – och tomrummen blir starka symboler för de barn som aldrig får födas. Genom en tunn plåtvägg hörs monoton och rytmisk sång, ibland med tydlighet, ibland med sådan dissonans att melodin sågar sönder sångens budskap. Det är konstnären själv som i ett arrangemang med 16 lager sjunger ”Game of love” (Kärlekens spel). Konstnären begär respekt för alla, oavsett sexuell läggning, och för alla som lever ensamma.

Den andra tanketråden går till bibeln och kristendomens utgångspunkt, att en god Gud har skapat alla människor till sin avbild.

Vi är alla lika mycket värda och oändligt värdefulla.

Det finns en mening med att vi är så olika varandra.

Karin Perers