Stillhet och glädje går i varandra

Textstorlek:
Annons:

”Får jag sitta tyst hos er och titta på er, lyssna på er. Jag vill vara hos er men vågar inte riktigt. Jag vill vara med er, men jag är lite rädd och ängslig. Får jag sitta tyst och vänta och vänja mig lite. Vänj er lite. Så kan vi sedan alla vara tillsammans.”

Den dikten skrev en konfirmand, Helena Östlund, under ett läger vi hade tillsammans. Det var för över fyrtio år sedan då vi, ett par unga präster, från Dalarna, Anders Åkerlund från Rättvik och jag själv från Säter, tog initiativ till en av de mest betydelsefulla positiva förändringarna i Svenska kyrkan som skett i ungdomsarbetet. Konfirmandundervisningen hade dittills dominerats av katederundervisning. ”Gå och läsa” hette det, och tyngdpunkten låg på att lära sig from exercis.

Vi lade i stället tyngdpunkten på ungdomarnas eget arbete med sig själva och sin identitet och gruppgemenskap. Vi arbetade i små grupper med tidigare års konfirmander som ledare. Helena blev en av dem. Fortfarande träffar jag många av dem som berättar vad detta har betytt för dem.

I den här dikten är det så mycket av ungdomstankar som kommer fram. Blygheten och längtan efter att få vara tillsammans. Vara med. Den bild jag ser framför mig är bilden av en ljus sommarnatt. Det är något av den rofyllda stämning i den bilden som jag kände hos min mormor, när vi kurade skymning uppe vid hennes köksfönster.

Många människor söker sig upp på berg med milsvid utsikt, för att få uppleva detta. Det är märkligt. Stilla, tysta sitter man i grupper och bara är tillsammans. Fåglarna har tystnat. Dalarna har slumrat till ro. Det är i detta sammanhang jag ser flickan som vill vara med, sitta tyst och vänta, och vänja sig lite. Så får också hon vara med i stillheten.

Den som aldrig fått uppleva detta har gått miste om något viktigt och fint i livet.

”Sök i stillheten din Gud”. De orden kommer naturligt in i detta sammanhang. De sociala medierna är inte verkligheten. Det finns något bortom mobilerna, apparna och allt som vi har för att skydda oss mot tystnaden och stillheten. Det är i den som verkligheten finns.

Det är i stillheten och ron man kan finna sig själv, kan finna varandra – kan finna Gud. Ja, krångligare behöver det inte vara. Det märkliga är att stillhet och glädje inte är varandras motsatser. Det är två sidor av samma sak. Somliga kallar det sinnesro.

Så går dörren från köket till altanen upp, där jag sitter och skriver detta. Dörren glider sakta en liten bit för katten har puffat till den just lagom, som han brukar för att han skall kunna slinka ut och smyga sig upp i soffan: Får jag sitta tyst hos er och titta på er, lyssna på er. Jag vill var hos er…

Det är bara det att vår katt, Adolf, inte längre finns bland oss. Det var väl bara vinden som puffade upp dörren och påminner oss om den gemenskap som går utöver tid och rum.

Men det är den gemenskapen som vi kan finna i stillhet, i ro och förtröstan. Ja, de som kurat skymning förstår vad jag menar. Den som har katt gör det också. Med hälsningar från Helena, Adolf och mig.

Birger Sjungargård

Annons: