”Vi bönder vill bruka jorden och sköta om våra djur”

Lisbet Eriksson och Erik Lissell är mångsysslare. Foto: Emely Bakken
Textstorlek:

Lisbet och Erik brinner för miljö- och lantbruksfrågor. Loppislada, hästshop och skogsbruk, de har många ben att stå på. Dalabygden besökte deras gård.

För snart tio år sedan invigde Lisbet Eriksson, i bygden mer känd som Miljö-Lisbet, sin loppislada. Tanken var att få folk att använda saker tills de går sönder. Kompanjonen och maken Skogs-Erik Lisell jobbar med skogsbruk.
Trixi signalerar när Dalabygden rullar in på parets gård. Hon varnar troget för främmande, berättar Erik och klappar om hunden.
Bostaden, stallet och en 130 kvadrat stor loppislada. Hundar, hästar, får, katt och höns. Utöver detta säljer de ridsportprylar, tunnbröd, getstrumpor, fårfällar och vedklyvtjänster.
På landsbygden blir man lätt mångsysslare, menar de.
– Vi har fullt upp men det är det här livet vi valt, säger Lisbet.
Hon köpte gården när hon gick ut lantbrukskolan 1972. Och här har hon bott i 45 år.
Erik anslöt sig på 90-talet. Lisbet berättar att hon har lättare för städer än vad maken har. De tittar på varandra skrattar.
Erik visar vägen till ladans entrén och vi går in. De två shettlandshästarna, som Lisbet kallar sina gosedjur, står i ladans nedre del och sprider en lantlig doft bland diverse prylar.
Tror du att kunderna tänker på mer miljön än på vintage när de köper sina prylar?
– Ja. Vi har sett en tydlig ökning, särskilt av yngre besökare. De köper bestick, porslin och allt möjligt som de kan tänkas behöva för att flytta till en egen bostad.
Varför tror ni loppisar blivit så stort?
– Man pratar mer om slit och slängsamhället. Det är nog mer slit och släng i storstaden än vad det är på landet.
Ju högre upp i landet man kommer använder man prylarna tills de är slut, menar Lisbet.
Räkna med 15-20 bilar per dag. Besökarna hittar till ladan trots att de bor flera kilometer från landsvägen.
Men att bedriva företag på landsbygden är inte alltid enkelt, menar de och slår sig ner vid uteplatsen.
Erik kliar Inez och berättar att hon aldrig varit bråkigare sedan de sex valpkursträffarna i våras. Hon studsar upp och ner i soffan mellan Erik och Lisbet.
Den senaste tiden har de börjar fundera på vem som om möjligt kan ta över gården.
Vilken är den viktigaste landsbygdsfrågan?
– Det måste bli enklare att bedriva jordbruk. Man måste hitta en väg så branschen kan överleva. Idag är det för dyrt för unga att ta över jordbruk.
Och all denna administration. Flyttar man ett får härifrån till ett annat ställe måste man rapportera detta till jordbruksverket.
Vi bönder vill bruka jorden och sköta om våra djur. Vi vill inte sitta inne och skriva journaler, säger Lisbet, varvid Erik nickar instämmande.
Det är även viktigt att försöka handla lokalt och äta svenskt. Erik och Lisbet försöker vara så miljövänliga som möjligt.
De berättar att de är först ut i byn med att installera ett avlopp som ska rena fosforn som de sedan kan sprida på åkrarna.
Vi tar farväl efter en intressant pratstund om livet på landet. På tal om loppis har hunden Trixi fått tag på en gammal boll som inte går att spela med. Men det gör inget. Trixi följer verkligen matte och husses rekommendation att använda saker tills det knappt finns något kvar.
Emely Bakken