Från villa till virkningar

När Gudrun Magnusson bytte boendeform blev hon tvungen att göra sig av med vävstolen. Foto: Emely Bakken
Textstorlek:

Gräsklippning, vedhantering och känslan av att vara isolerad. När snön kom tog Gudrun Magnusson ett snabbt beslut. Nu skulle hon göra sig av med huset.
– All praktisk skötsel gjorde mig trött. Vid årsskiftet kände jag att jag ville lägga energi på annat. Så jag flyttade, säger Gudrun.

Viljan var stark och hon började planera. Hon investerade husets prylbestånd och insåg begränsningarna. Allt skulle inte få plats i en lägenhet.
I hobbyrummet stod två stora vävstolar som fick lov att offras. Vid dessa hade hon dagligen vävt på sina finnvävar. Ofta med kristet budskap men även motiv från bygden.
Intresset för vävning tog fart när Gudruns mamma hittade en gammal trasig vävd påse på vinden. Gudrun fascinerades och tog sig an reparationen. Hon studerade mönstret och imiterade det i fyra nya exemplar. Därefter följde år av skaparglädje.
Gudrun började sälja, både till kyrkor och privatpersoner. Intresset var stort och hon var stolt. Tekniken är komplicerad och tar tid.
– Emellanåt saknar jag vävstolen, säger hon medan hon stryker handen över en vävnad.
Gudrun behövde ett nytt intresse. Ett som inte krävde kvadratmeter av bostaden.
Nu skulle hon hålla det enkelt, tänkte hon och plockade fram virknålarna ur garderoben.
Det var inte bara vävstolarna som strök med i flytten. Hon fick göra sig av med det mesta. Sociala medier möjliggjorde snabba ägarbyten.
Prylar blev till medel vilket kom väl till pass. Hon berättar om de kostnader flytten innebar och det faktum att hennes boendekostnad markant ökat.
Hyran är hög och amorteringen på huset var låg.
– När huset lades ut till försäljning hade jag ännu inte hittat någon lägenhet. Jag hade ingenstans att ta vägen. Det kändes ovisst.
Men Gudrun tog det hela med ro och hoppades på en lösning.
Kyrkan hon varit aktiv i skulle göras om till bostäder. Hon frågade byggentreprenören om hon fick hyra, och det fick hon.
– Jag skrev kontrakt på huset och pustade ut, säger hon och ler.
För Gudrun som bott i hus sedan 1989 blev omställningen stor.
– Tänk dig själv, från villan i byn till lägenheten i centrum. Plötsligt var jag inte lika anonym som jag varit i min insynsskyddade trädgård. En omställning man får vänja sig vid, säger hon.
Men den största skillnaden är ändå ansvaret. I och med att hon nu hyr sitt boende kommer hon undan med allt det praktiska vilket har frigjort tid. Gudrun påstår att detta bidragit till ivern att skapa. Hon sätter sig i vardagsrummet, tar upp tråd och nål och börjar virka. Det är synd att inte hantverk värderas högre. Det ligger många timmar bakom produkterna.
Bredvid sig har hon ett laget virkade väskor, ingen den andra lik. Endast sigillen Handmade by Gudrun är kopierad.
En av väskorna går i beige, axelbandet är av ett gammalt skärp och knäppningen är dekorerad med pärlor. Det virkade mönstret har hon själv fantiserat fram och hon får bara positiva reaktioner på sina väskor.
Hon berättar om sina secondhandfynd. Halsband, skärp, knappar och annat, många accessoarer kan återbrukas.
– Mina bekanta fick alltid höra att jag skulle behålla huset så länge jag kunde, men så blev det inte. Virkningen är dock något jag tänker hålla fast vid.
Emely Bakken