Calle från Björbo tog brons på VM i Texas

Calle Redhe med senaste bronsmedaljen från VM i Texas samt tidigare medaljer sedan i september. Foto: Maria Karlsson
Textstorlek:

Vid 62 års ålder fick Calle Redhe hjälp av en 19-åring att lägga upp ett bra träningsprogram. Då först kunde han träna utan att få ont, och nu börjar tävlingsmedaljerna rada upp sig på hyllan.

Annons:
Det börjar fyllas på med medaljer för Calle Redhe i Björbo som startade sin tävlingskarriär så sent som i september 2016. Och det är bara tre år sedan han började träna bänkpress på allvar.
Calle har hunnit fylla 62 år och tävlar i klassen M3, det vill säga veteranklassen 60-70 år. M:et står för Master.
På sin första tävling, DM i Smedjebacken, vann Calle och det var då han förstod att han faktiskt kunde vara med och tävla om segrarna.
I december vann han två guld i SM, ett i bänkpress, klassisk, och ett guld även i utrustad bänkpress. Utrustningen är en speciell tröja som gör att de som lärt sig använda den effektivt kan lyfta 30-40 procent tyngre vikt. Tröjan sitter spänt på kroppen så det blir som en katapult, enligt Calle.
Reglerna är enkla, de tävlande har tre lyft på sig och den som klarar att lyfta tyngst vinner. I klassiskt satte Calle svenskt rekord när han lyfte 130,5 kg. Med utrustning lyfte han15 kg ytterligare i tävlingen.
På VM i Texas tog Calle brons .I dag är han glad över sin bronsmedalj från VM, men lite gnager det att han inte fick silver.
– Jag åkte dit med förväntningar att ta silver för jag låg tvåa på rankningen, berättar Calle.
En våg, som senare visade sig vara felaktig, visade att Calle vägde för mycket för sin klass och han blev tvungen att banta för att snabbt komma ned i vikt.
– Då tappar man toppen direkt och jag lyfte tio kilo under det jag kan, berättar han.
Calle har alltid tyckt om att sporta och fotboll var hans stora grej.
Men knäna tog stryk, första gången han opererade dem var efter ett hopp i längdhopp när han bara var 14 år.
Han drev Redhes väveri, först med sina tre bröder när de tog över efter föräldrarna, och sedan ensam i 25 år, fram tills för fem år sedan.
Då gick det inte längre med knän som värkte och gjorde att han ständigt tvingades äta värktabletter.
Han fick därefter anställning vid Gagnef IF, där han började sköta fotbollsplanerna.
Efter flera operationer i knäna slipper Calle i dag smärtan. Han har nya knäleder och kan göra nästan vad han vill utan att få ont.
När han var i 50-årsåldern köpte han en skivstång till sin son Tobias och provade också på att lyfta lite själv.
– Jag lyfte för tungt och hade väl fel teknik. Det är så lätt att man går ut för hårt, man vill bli starkare på en gång, och då finns risken att man gör illa sig, förklarar Calle.
Han lät axlarna vila ett halvår och tog sedan kontakt med Mockfjärds atletklubb och började träna bänkpress igen. Men trots att de sa åt honom att ta det lugnt lyssnade han inte utan tränade för hårt så han fick ont igen och måste sluta med träningen.
Det hela upprepades flera gånger och Inte förrän han via Borlänge atletklubb fick kontakt med 19-årige Daniel Saber, själv juniorvärldsmästare i styrkelyft, fick han hjälp med ett träningsprogram som han klarade av att hålla sig till.
– Jag fick börja om från noll, det var lätta vikter och många repetitioner som gällde, så jag tänkte: Vad är det här!
Han tyckte det var löjligt att behöva träna med så lätta vikter, men nu kan han förstå att det är viktigt att inte bara träna de stora musklerna utan även de små som måste vara med och stötta.
I dag har han tränat med hjälp av Daniel i nio månader och den senaste tidens medaljskörd är ett bevis på att träningen fungerar, kan man säga.
Framgångarna han haft den senaste tiden på tävlingar har gett honom mersmak och nästa tävling kommer i augusti. Då är han anmäld till EM i Finland och i oktober är det EM i Spanien.
– Jag brinner för det här och har planerat tillsammans med Daniel att gå upp i träningsvolym. Jag tränar nu två gånger i veckan i Mockfjärd och en gång i Borlänge. Där lär jag mig också mycket av de som har lång erfarenhet av styrkelyft.
Calle gillar att tävla, eller hatar att förlora som han säger själv med glimten i ögat. Men för honom innebär det så mycket mer att hålla på med en sport.
– Man behöver inte sätta sig i soffan och tycka synd om sig själv för att man är över 60. Livet är inte kört då, det är så mycket man klarar fast man kommit upp i åren, säger han.
Ju äldre man blir desto viktigare menar han det är att hålla igång kroppen. För hans del har träningen också inneburit att han tänker mer på vad han stoppar i sig.
Men det viktiga tycker han är att ha något man tycker är meningsfullt att göra. Det behöver inte vara styrketräning, det kan vara knyppling eller vad som helst.
– Träningen är också en social grej för mig. Jag träffar andra med samma intresse när jag tränar i Mockfjärd vid atletklubbens lokaler och i Borlänge AK:s lokaler.
Dessutom tänker han försöka hinna se sig omkring när han reser utomlands på kommande tävlingar, vilket han ser fram emot att få göra.
Annons: