”Jag kände mig trygg i att vara öppen om min cancer”

Det viktigaste är att inte drabbas av panik och vara öppen med sin cancer, säger Marie Anne Wädel. Hon står vid Aaltohuset i Avesta där hon jobbar med ungdomar. Foto: Mats Lindström
Textstorlek:

Få inte panik och ta in information. Marie Anne Wädel menar att det är det enda man kan göra om man drabbas av cancer.
– Familjen tog nog mest stryk, säger hon.

Annons:

Anton, mellanpojken, hade inte en aning om vad som skulle hända.

Han trodde det var ett vanligt läkarbesök.

Att mamma skulle få några råd. Att de kunde åka hem i lugn och ro.

Istället för en behaglig hemresa i bilen vändes livet upp och ner.

Marie Anne var inte bredd på det själv – Anton var med vid beskedet när mamma fick reda på att det hon hade i kroppen var ingen vanlig knöl, utan en aggressiv och farlig tumör.

– Han blev alldeles vit i ansiktet. Resten av familjen tog det också hårt. Vi blev rädda allihop. Vi var på väg till två veckors semester och det kändes hopplöst.

Men Marie Anne och familjen tog sig samman. Semester, vem kan säga nej till det? Hade det någon betydelse? Cancern var ju reda där.

Tankarna behövde något annat just då. Men vad skulle hända sedan? Var det vägen till slutstationen?

I dag är Marie Anne så gott som botad. Livet ler igen. Men för många ungdomar hon möter på jobbet är det uppförsbacke.

På ungdomsmottagningen Höjden i Avesta rullas historierna upp.

– Många ungdomar har det tufft i dag. Vi försöker hitta en väg som leder tillbaka till hoppet. När de får höra vad jag gått igenom blir de nyfikna. De ställer frågor och undrar hur det är att ha cancer. Kanske får de sig en tankeställare, säger Marie Anne.

Det var inte självklart att hon skulle prata om sin sjukdom. Men hon insåg till slut: vad är det för mening att hålla tyst om något så vanligt som cancer?

När många vänner undrar är det lika bra att klämma fram hur det ligger till? Förr eller senare sipprar det ut i alla fall? Och så blev det.

För lite drygt ett år sedan hände det. Marie Anne var på en sedvanlig mammografi.

Det gick en månad och de ville att hon skulle komma tillbaka. De hade upptäckt en tumör av något slag, strax ovanför ena bröstet. Sjukhuspersonal trodde inte det var något farligt. Marie Anne åkte hem i väntan på provsvar.

Men det visade sig vara något som inte skulle bli så roligt. Tumören var aggressiv.

Det blev operation och cellgiftbehandling. Marie Anne har cirka tio behandlingar kvar, och hon berättar hur jobbigt det kan vara med en massa starka gifter i kroppen.

– Det går upp och ner. Ena dagen är man sjuk och orkar knappt ur sängen. Andra gånger kan det kännas lite bättre. Men det är psykiskt påfrestande för kropp och själ. Bara detta att tappa håret är inte kul.

Marie Anne var före sjukdomen både en fajter och en positiv person.

I början av 60-talet flyttade familjen från England till Sverige. Marie Annes bror led av ett allvarligt hjärtfel och i Sverige fanns räddningen. Brodern klarade sig och arbetare sedan en tid som golfpro.

Tack vare flytten fick Dalarna Marie Annes pappa på köpet, golfinstruktören Gordon Long, som kom att få stor betydelse för banor och spel i Dalarna.

– Jag kände mig trygg i att vara öppen om cancern. Folk på Facebook och på andra håll tycker det var bra att jag gick ut med det. Jag fick jättemycket stöttning och kärlek, inte minst från familjen. Det kändes bra.

Dalabygden träffar Marie Anne på Höjden. Kontoret ligger i Avestas stoltaste hus, Aaltohuset ritad av Alvar Aalto. Den ena delen av huskroppen svänger kraftigt upp mot himlen. Marie Anne jobbar nu heltid. Hon ser fram emot sommaren då de drar igång ett antidrogprojekt som hon tror på.

Annons: