Tvååringen får mig att känna oro

Textstorlek:
Annons:

Vänta lite så ska jag bara ta ett kort och skicka till pappa, säger jag till tvååringen som lagar mat med snö och grus i lekstugan. Jag tar upp min mobil och knäpper. Stå still, fortsätter jag.

Tvååringen tar ingen notis om mina instruktioner. Hon forsätter prata och laga pannkakor, köttbullar, glass och potatis i en fantasirik salig röra. Jag bläddrar bland korten i mobilen och skickar ett par till hennes pappa som är på jobbet.

Jag tror vi kan konstatera att vi lever i den mest fotograferade tiden någonsin. I stort sett alla tycks ha en mobil med kamera ständigt till hands och vi är sällan sena med att använda den. Vad är det med oss och detta ständiga fotograferande? Har var och varannan blivit hobbyfotografer eller är det dödsångest som tittar fram och får oss att tro att vi är tvungna att föreviga allt och inget för att minnas? För att skapa bevis på att vi finns och har funnits?

En händelse som fastnat i mitt minne var när jag förra hösten var ute och promenerade längs elljusspåret som finns i mitt närområde. Jag hade hittat en mindre stig i närheten av det större stråket och kom upp jämsides med, vad jag tror var en mamma och hennes två barn. Alla tre hade träningskläder och var rödrosiga om kinderna av ansträngning. När jag såg dem stod de dock stilla. Mamman hade tagit fram sin mobil och försökte ta ett kort på dem alla tre. Hon tycktes inte bli nöjd. Alla kom inte med i bild och hon bad barnen ställa sig lite tätare ihop varpå ett av barnen sa: Kan vi inte gå nu?. Mammans försök att få alla på bild är enligt mig ett uttryck för något mer, något annat än det roliga att ha en bild från träningsrundan. Säger det inte något om vår samtid? Jo, jag tycker det.

Jag har nyligen, efter viss påtryckning och en smygande känsla av utanförskap, skaffat ett ny app till min mobil. Med den kan jag skicka fotografier och korta filmklipp på max tio sekunder. Inget sparas och mottagarna kan bara se det som jag har skickat två gånger. Makaroner och köttbullar. Kaffe med semla. Någon på ett tåg. Det är exempel på bilder som jag har fått de senaste dagarna.

Visst kan det vara roligt att då och då se vad mina vänner gör i sin vardag, men hur intressant är det egentligen att se att kompisen sitter på ett kafé och äter semla och dricker kaffe. Om inte hennes intention är att bjuda mig på kaffe och semla. Då ska jag ärligt säga att bilden blir mer intressant för egen del.

Det är inte enbart det triviala och vardagliga som vi förevigar. Självklart knäpper vi kort vid större händelser. Kanske så många kort så vi riskerar att missa själva händelsen för att vi är så upptagna av att dokumentera det hela. Som om korten vi tar är det bestående och viktiga. Inte att vara med om händelsen när det faktiskt sker.

Mamma ät mat, säger tvååringen och sträcker fram en överfull plasttallrik med snö. Mamma, lägg bort folen (läs telefonen), säger hon sedan. Orden är som en spark i magen. Jag har varit så mån om att föreviga hennes lek med min mobil att jag har varit nära att gå miste om den helt. Jag skäms över att det är en tvååring som ska behöva berätta för mig vad som är viktigt här och nu.

Sara D Källström

Annons: