Osäkert läge runt Östersjön

Textstorlek:

Sverige är strategiskt placerat och befann sig under det kalla kriget i den norra skärningspunkten mellan stormakterna. I takt med ökad spänning mellan Putins Ryssland och ett USA med globala ambitioner påminns vi åter om Sveriges utsatta geografiska läge.

Efter några år av avspänning och nedrustning under främst 1990-talet ökar åter spänningen. Kriget i Syrien och övriga Mellanöstern, där stormakter krigar genom ombud, illustrerar detta. Men även skrämmande händelser i vårt närområde.

I söndags medverkade Sveriges överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén i SVT:s Agenda. Han talade om det ryska agerandet som utmanar hela det europeiska säkerhetstänkandet.

ÖB pekade bland annat på stormaktens annektering av ukrainska Krim samt utplaceringen av robottypen 9K720 Iskander i Kaliningrad. Dessa kan bestyckas med kärnvapen och har förmåga att nå flera svenska städer, däribland Stockholm.

Gotland är en av Östersjöns och norra Europas mest strategiska platser och därför tidigarelägger försvaret placeringen av fasta förband på ön.

Till de militära hotbilderna kan läggas andra såsom återkommande cyberattacker och byggandet av gasledningar (Northstream I och Northstream II) genom vatten som tillhör svensk ekonomisk intressesfär.

Ryssland önskar använda hamnen i gotländska Slite och eventuellt hamnen i Karlshamn i Blekinge för detta ändamål. Sverige bör givetvis säga nej, både av miljöskäl men främst av säkerhetspolitiska orsaker.

Hur står det då till med förståelsen för Sveriges säkerhetspolitiska läge bland de politiska partierna?

Sammanfattningsvis kan man väl säga att den kunde vara både djupare och bredare. Den tidigare Alliansregeringens omfattande nedrustning är knappast något att vara stolt över och historiens dom kan här bli hård.

Men även nuvarande regering lämnar mycket att önska när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken, vars förlängda arm utgörs av utrikespolitiken, med Margot Wallström som föga trovärdig frontfigur.

Förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna uppvisar det svenska politiska etablissemanget trots allt en viss grundläggande insikt om att Sveriges frihet och oberoende inte kan tas för självklara utan måste värnas och försvaras, även med militära medel om så skulle bli nödvändigt, vilket vi hoppas inte blir fallet. ”Det ska kosta” (som ÖB uttryckte det i Agenda) för en främmande makt att kränka svenskt territorium.

Ett konsekvent och långsiktigt handlande i utrikes- och säkerhetspolitiken krävs dock för att göra denna hållning trovärdig för svenska folket – och för omvärlden.

Bo Höglander