Tack för din nos och trofasta närhet

Textstorlek:
Annons:

Ytterdörren öppnas. Maken kommer in efter en kort kvällspromenad. Jag ligger i soffan och slötittar på tv. Tårarna rinner. Det är något som inte stämmer. Det låter inte som det brukar; som jag önskar att det ska göra. Inga klor mot klinkergolvet i hallen. Ingen blöt nos och viftande svans som kommer springande in till mig där jag ligger i soffan.

En knapp vecka har gått, såret och sorgen är fortfarande påtaglig. I alla fall stundtals. Men det händer att jag glömmer och tror att allt är som vanligt. Det händer att jag glömmer att vi var tvungna att säga adjö och god natt för alltid till vår fyrbenta och trofasta gamla golden retriever. Av gammal vana tror jag att hon ska ligga innanför dörren när jag kommer hem. Att jag kan skrapa ihop matresterna efter middagen och ge till henne. Att hon vill följa med mig ut när jag ska hämta tidningen.

Besvären kom smygande och tilltog på slutet. Hörsel och syn gav vika. Benen blev stela. Andningen ansträngd. Ändå tvivlar jag på att vi gjorde rätt, säger till mig själv att hon visst hade kunnat stanna hos oss ett tag till. Att jag tog ett överilat beslut. Att jag berövade henne livet när veterinären fick ge henne sprutan som fick allt att stanna.

Det sista som rörde sig var små, knappt synbara, ryckningar i morrhåren. Hon somnade så lugnt. Hon litade på mig, ända in i döden. Inte för en sekund tycktes hon tro att jag skulle svika henne. Ändå är det precis som en svikare jag känner mig. Som någon som lurade henne och gav sken av att allt var i sin ordning, även när det inte var det. Fast jag vet att det inte fungerar så. Att vara djurägare innebär också, oftast i alla fall, att ha förmågan att fatta det där fruktansvärda beslutet. Beslutet som inte går att ångra och som innebär sorg. Men djurägaren måste våga möta sin sorg för att bespara sitt djur smärta. Det är liksom en del av kontraktet vi skriver under när vi åtar oss uppdraget.

Det förblir tomt på mattan nedanför mig där jag ligger i soffan. Maken kommer in. Vi kramas och gråter. Han säger att det var sorgligt men samtidigt skönt att gå ”bajsrundan” till parken. Det var som att han kände hennes närhet.

En hund. Kom över den. Köp en ny. Så småningom kommer säkert en ny liten fyrbent krabat att fylla tomrummet som nu råder. En annan nos kommer att tryckas mot min hand och en annan svans kommer att vifta glatt efter kvällspromenaden till parken. Men just nu måste tystnaden få sjunka in och de dagliga rutinerna tillsammans med vår gamle trofasta vän blekna en aning innan vi är redo. För många av oss blir djuren vi lever tillsammans med en självklar del av vardagen och livet och kanske är det först när de är borta som vi inser deras plats i våra hem och hjärtan.

Vattenskålen står fortfarande i hallen. Intill köksbordet ligger hennes pläd kvar. Kopplet hänger på sin plats i tvättstugan. Än är vi inte redo att radera alla fysiska spår av hennes tidigare existens.

 

Sara D Källström 

Annons: