Unika kvarnar förfaller

Nadja Eriksson har länge undrat hur det ska gå med kvarnarna. Hon hoppas att Ludvika kommun ska hjälpa till. Foto: Mats Lindström
Textstorlek:

De båda kvarnarna i Hoberg i Ludvika förfaller. Lantbrukarna Tommy Håkansson och Kent Eriksson vill rädda de unika byggnaderna.
– De ägs privat och i nuläget kan vi inte göra något, säger Tommy.

Det har kommit att bli en sorglig historia kring de båda kvarnarna i Hoberg i Ludvika kommun. Och nu är det bråttom om eftervärlden ska ha något att bruka och titta på.

Det menar centerpartisten och kulturentusiasten Nadja Eriksson och lantbrukarparet Tommy Håkansson och Kent Eriksson.

– Du ser själv. Sjöarna har vuxit igen och byggnaderna förfaller. Det tråkiga är att inte vi kan göra mycket då fastigheterna ägs privat. Vi vet inte vad ägarna vill med detta, men får förfallet fortsätta finns det snart inget kvar, säger Tommy och Nadja.

I bilen på väg ut till kvarnarna
i Hobergsskogarna berättar Nadja att tidigare skötte hembygdsföreningen om det hela med visningar och andra aktiviteter.

Men när föreningen slutade har det bara gått utför menar hon. Med stort engagemang och kunskaper om kultur och politik i kommunen har Nadja tagit upp kvarnfrågan på kultur och fritid.

Än så länge har hon inte hört så mycket men hoppas på en lösning. Hon tycker det är synd att kvarnarna får förfalla som de gör med tanke på hur de skulle kunna användas för turistmål.

– Tidigare, när hembygdsföreningen var engagerad, hölls de gamla kvarnarna vid liv med olika evenemang som drog folk. Men det är längesen. När ingen längre bryr sig om vad som händer med kvarnarna växer det igen och rötan tar över. Jag tycker att Ludvika kommun borde engagera ett större intresse, säger hon.

Vi parkerar bilen och börjar gå. Det börjar regna och skogen är tät. Vi kommer till en bäck med en bro som vi tvekar att gå över.

Bron är trasig och det var ett tag sedan någon såg till den. När vi skymtar taken på den yngsta av kvarnarna, stannar vi. Nadja pekar och det är svårt att se vad det är hon vill visa. Det är sjön som växt igen. Kvarnen vi kommit till är från 1800-talet och drevs av vattenkraft och ett vattenhjul.

Jämfört med skvaltkvarnen en bit bort var detta bättre och modernare i produktionen som ökade på mängden mjöl av böndernas säd.

Tommy Håkansson ansluter. Han jobbar som kommunpsykolog
i Ludvika och driver tillsammans med Kent Eriksson ett jordbruk i Hoberg.

De är nu snart inne på tionde året med fjällnära kor och getter från Jämtland och drömmen är att kunna leva på vad gården producerar. Tommy låser upp en dörr till kvarnen och den stora kvarnstenen visar sig. Han och Kent skulle kunna tänka sig att ta över kvarnarna och lära sig hur man malde på gammalt vis. Men när ägarna inte ger sig till känna är det svårt att göra något.

Han berättar att skvaltkvarnen från 1700-talet och vattenhjulskvarnen från 1800-talet är unika. De ligger nämligen på sin respektive ursprungsplaster, vilket inte många byggnader av denna dignitet gör i Sverige. Därför borde de bevaras och användas på nytt för turism och ortsbor som är intresserade av historia och att mala sitt eget mjöl. Hoberg var en fäbod till Gänsen. År 1670 bosatte sig Hindrik Hindriksson där och platsen blev en finnby.

Dalabygden har sökt kulturansvariga på Ludvika kommun utan resultat. Som privatperson kan man via länsstyrelsen ansöka om byggnadsminne och få bidrag. Allt hänger på vad ägarna vill.