Emma Billbäck, konstnär:

I Emmas värld får djuren en ny chans

Emma med sin kära hund. Hon och maken Lars har nu fått pris för att de hjälper skadade djur att komma tillbaka till naturen. Foto: Emely Bakken
Textstorlek:

​Hon har inte bara vigt sitt liv åt konsten. Att rädda vilda djur är också en del i hennes och makens vardag.
– Jag tycks vara född till båda, säger Emma Billbäck.

Vårlökar i alla färger. Emma Billbäck drar upp ogräs mellan de lila krokusarna. Därför växer det aldrig igen, menar hon. Hon går mellan diverse egentillverkade trädgårdsutsmyckningar.

Tillsammans med maken Lars och sydafrikanska mastiffen Eyja har hon funnit sig i byn Backa, utanför Rättvik. Den stora trädgården ligger henne särskilt varmt om hjärtat. Från försommaren till nyår är de i princip självförsörjande på grönsaker. Planen är att bli bättre på att ta vara på trädgårdens bär och frukter.

Emma berättar att det snart är dags för årets första rabarbervin. Efter konstexamen vid Högskolan i Oslo, 2002, flyttade hon till Dalarna. I samma veva kom hon i kontakt med den välkände silversmeden Birgitta Sanitate som verkade i Tällberg.

– När Sanitate flyttade från Dalarna passade jag på att ”ta över” Tällberg. Jag blev byns nya silversmed. Nu har jag egen verkstad och butik, berättar hon.
Emma har en klar uppfattning om vad konst är och hur vi idag förhåller oss till kreativitet.

– Vi föds alla kreativa. Att få rita, måla, sjunga och på olika sätt uttrycka sig är en viktig del av ett barns utveckling. Men när vi blir äldre får vi höra att vi inte ska kladda i skolböckerna, att vi ska vara tysta och sitta still, säger hon.

Då är plötsligt den kreativa och kulturella delen av oss inte lika viktig längre. Men som vuxen är det lika viktigt att utöva och konsumera konst och kultur, menar hon. Att kunna erbjuda folk att leva i en kreativ och spännande omgivning med många konstnärliga gestaltningar och uttryck är något hon strävar efter.

Hon tittar mot Eyja som ligger i försommarsolen, intill en buske, tuggandes på en tvist. Blicken sveper vidare över det allt grönare gräset och bort mot andra delen av trädgården.

– Här tar vi emot skadade och föräldralösa vilda fåglar, harar, ekorrar och igelkottar. Vi vill hjälpa dem att komma tillbaka till naturen igen, berättar hon och pekar mot ett antal nätbeklädda burar.

Tillsammans med Lars driver Emma Dalarnas enda viltjour. På senare tid har de uppmärksammats i olika sammanhang. Nyligen blev de tilldelade Naturskyddsföreningen Dalarnas miljöpris samt en ekonomisk gåva från AniCura Djursjukhus i Falun. Emma menar att gåvor från privatpersoner och företag är förutsättningen för verksamhetens överlevnad. Vid upprepade tillfällen har de ansökt om ekonomiskt hjälp från kommunen. Dock är avsaknaden av kommunalt stöd inte något som hämmar Emma i hennes arbete. Även om kommunen inte värdesätter arbetet är det andra i Dalarna som gör det, menar hon.

Och att uppskattningen kommer från Naturskyddsföreningen, veterinärer och djurvårdare spelar större roll för henne än att någon kommunfullmäktige förstår vad de gör. Men hon får ständigt försvara verksamheten. Många ifrågasätter dess syfte. En fråga som nog många ställer sig är om naturen inte ska få ha sin gång. Ska den inte det?

– 95 procent av djuren vi får in kommer hit på grund av mänsklig aktivitet. För mig är det en självklarhet att göra sitt bästa för att kompensera för de skadorna, svarar hon.

Men många ser även en spänning i viltrehabilitering.

Folk är intresserade av djur och natur i någon mån. Vi får ofta höra att vi gör ett bra jobb. Sedan är det alltid någon som inte förstår att det är ett ideellt arbete och inte någon samhällstjänst som de kan kräva av oss, fortsätter hon.

Finns någon ekonomisk vinning i det du gör?

– Nej, viltrehabilitering är strängt reglerat. Det finns tydliga gränser för vad man får och inte får göra. Man får inte tjäna pengar på djuren, säger hon.
Kombinationen mellan konstnärskapet och viltrehabiliteringen ser hon som positiv. Återspeglas djurintresset i din konstverksamhet?

– Inte direkt, men många gånger ligger det under ytan. Allt jag gör är väsentliga delar av mig. Det är klart att djuren i viss mån påverkar mig i konsten, säger hon.

Emely Bakken