Värmlänningen som tog Dalarna tillbaka till SHL

Leksands tränare Perra Johnsson i båset hemma mot Björklöven 27/11 2015. Här anade varken han eller nån annan vad som höll på att hända. Foto: Bildbyrån
Textstorlek:

​– Jag är på väg till farsan på kaffe för att summera säsongen. Värmlänningen och succétränaren Per-Erik ”Perra” Johnsson är fortfarande lite tagen. När slutsignalen gick i Örnsköldsvik och SHL-kontraktet var kirrat för LIF var känslorna blandade. Mycket märkligt alltihop, menar han.

Varför är nu detta så märkligt? Var det inte en seger vilken som helst? Nej, det var inte det. Det var en av de där speciella sporthändelserna som man inte kommer att glömma i första taget.

Dels var det en makalös upphämtning av Leksand som låg sist i allsvenskan och som många menade att loppet redan var kört. Dels var det Perras personliga upplevelse av Modo som han förra året i en ålder av 56 år blev huvudtränare för. Var det därför det forna hockeyproffset och Modospelaren ”Foppa” Forsberg blev så sabla ilsk när Leksand i tredje perioden gjorde 3–3 så han kastade matchprogrammet och gick? I förlängningen vann Leksand med 3-4 och sensationen var ett faktum.

– Det är nog det märkligaste och största som jag har varit med om. När jag mötte Modos materialare med besvikna ansikten, som jag ju lärde känna mycket väl, kände jag verkligen deras sorg, samtidigt som min glädje över att få vinna med ett lag som Leksand knappt går att beskriva. Laget har en helt otrolig publik, säger Perra.

Förhållandet till farsan är speciellt menar han. De är lika sportgalna och har spelat fotboll ihop. I Konsumbutiken i Molkom, där Perra har sina rötter, har hans farsa fått utstå en hel del under säsongen. Varför går det så dåligt för LIF? Hur ska Perra fixa det här? Han menar att sånt får man ta med ro och istället fokusera på det man ska. Det är klart att tvivlet fanns där. Att tränaryrket är som att gå på gungfly. Man vet aldrig när man sjunker och blir borta.

Men å andra sidan klev kanske Perra in i rätt ögonblick förra året, när LIF efter fyra raka förluster ramlade ner till jumboplats och tränarduon Sjur Robert Nilsen och Johan Rosén fick tacka för sig. Det var det som var så märkligt, att Perra bara säsongen före hade räddat kvar Modo i SHL. Sådan är idrotten. Egentligen borde Perra Johnsson vara rätt byxis. Lagom till LIF:s hundraårsfirande 2019 ska man ha tagit SM-guld. Men det där är inget som oroar en trygg värmlänning. Perra är inte så mycket för detta med kristallkulla. Han lever i nuet, ungefär som när han sitter på passet och väntar på att en älg ska dyka upp.

Men bara om några veckor börjar hockeycirkusen igen. Då ska han tillsammans med sportcheferna se över laget för spel i SHL. Kanske försvinner någon. Kanske tillkommer det en spelare. Fram till dess ska lägenheten i Leksand städas ur och en och annan spik slås i. Perra gillar att snickra. Barnbarnen inte att förglömma. Med två barn tillsammans med makan Ingrid är han både farfar och morfar.

Efter kaffekoppen med farsan ska han sitta barnvakt en stund. Så går livet för en av Sveriges just nu intressantaste ishockeytränare. Telefonen ringer och det är många som vill prata. Förväntningarna på Perra är förstås gigantiska, med tanke på hur många gånger LIF misslyckats med att hålla sig kvar i högsta serien. Kanske blir det återigen fritt fall och ut i kylan. Kanske är det 2016-17 som det ska gå vägen.

Det mest realistiska, menar Perra, är att inte ha för stora förhoppningar utan nu se till att hålla sig kvar SHL. Då stärks det där självförtroendet som är så viktigt för ett lag och för att de individuella prestationerna ska lyckas.

Perra, vars meritlista som spelare och tränare är lång, med bland annat SM-guld för Färjestads BK, men han har också fått sparken några gånger, vet egentligen innerst inne vad som krävs för att bemästra SHL. Skridskotekniskt är allsvenskan och högsta serien rätt lika. Det som skiljer är spelarnas skicklighet och speluppfattningsförmåga.

Perra har blivit 57 år. Hur länge han jobbar som tränare vet han inte. Det beror på. Som pensionsförsäkring funderar han på att ta busskort. Brandman var han i 30 år. Den ”eld” som han och spelarna ska bekämpa i höst kan ingen säga något om. Men att det blir hett om öronen råder det inget tvivel om.

Mats Lindström