Livet har krympt till sju sekunder

Textstorlek:

När Carola vann Melodifestivalen och Eurovision song contest 1991 (obs: en hook i refrängen) med låten Fångad av en stormvind, visste hon inte hur rätt hon skulle få. För fångas inte dagens lyssnare med stormens hastighet, helst på sju sekunder, byter man kanal eller gör något annat.

Det och en del annat står i boken The song machine – inside the hit factory. Det handlar om robotliknande hits. Hur går då dagens skapande till? Borta som rock- och poptyp tycks en bakfull, vresig, whiskyhalsande samt gitarrglidande Keith Richards med orden ”det duger” vara.

Dagens producenter tycks ha en påse gröna alger vid datorn när de specialdesignade tonmattorna, som ger våra hjärnor små minikickar från första till sista ton, skapas, ofta av ett kollektiv, där många svenskar är inblandade. När fokus bygger på att lyfta frontarna, typ Britney och Rihanna och liknande, är det intressant att det tycks ligga en slags S-märkt kollektivism med oroande skolresultat a la Pisa bakom några av popmusikens individualistiska superdivor.

För att en låt förr skulle sätta sig i skallen räckte det ofta med att ha en så kallad hook, något som stack ut, i refrängen. Nu finns dessa hookar, som små kliande mässlingsprickar, överallt i låten – i versen, i refrängen, i bryggan och gärna också i slutklämmen. Det är bland annat det skattefinansierade Melodifestivalen nu har råkat ut för. Det finns inte längre tid att andas eller reflektera – och det som har fått Pisa att gå i taket – människans kanske viktigaste egenskap: vi får allt svårare att koncentrera oss. Kanske var det inte bättre förr.

Sedan maskinpopgruppen Kraftverks dagar, ja kanske längre tillbaka, har musikens spridda frön liksom samlats och stötts i samma mortel. Det är Melodifestivalen ett ganska bra bevis på. Det är mer ljusshow och effekter än musik med artister som påminner om börsens upp- och nedgångar. Vem kan man lita på egentligen? Fysiskt umgås vi kanske hellre med gamla trotjänare som Madonna, Rolling Stones och Bruce Springsteen (kommer i sommar) som med råge fyller Ullevi eller Globen i ett slags böljande hav av utopiska folkhemsdrömmar. Max Martin, den gamle hårdrockaren som inte gärna vill synas, har med Denniz Pop i ryggen gjort stora framgångar som världsproducent.

Vem minns inte Ace of Bases stora framgång, och av dagens trollsländestjärnor finns nästan ingen som inte hyllar svenskens hookmatade hit-talanger. ”Det svenska musikundret”, nu vad det är, har jämförts med både Linne och Ikea. En sak kan man säga om dagens musikbransch, det är inte brist på humor.

När en låt är gjord vet sällan kompositörerna vem som ska spela in den. Baby one more time var tänkt för gruppen TLC. Men när de tackade nej gick budet till den då okända Britney Spears som slog igen med dunder och brak. Spears fick frågan om hon ville göra Umbrella, men superstjärnan tackade nej. Istället gick Rihanna in och fick en gigantisk framgång. Underhållande men rörigt? Läs Shakespeares Trettondagsafton kanske ni förstår.