Tänk om det ville bli sommar snart

Textstorlek:
Annons:

Sommaräng. Länge kan man suga på det ordet. Se det gröna, frodiga gräset, de gula och vita blommorna. Känna den milda luften som smeker en med honungsljuva dofter. Det är liksom man skulle uppleva livets sommar. Den där glädjen som genomstrålar allt.

Kanske är det de som lyser igenom på fotografiet hos den gamla på ålderdomshemmet. Det är hennes brudkort. Så söta de var hon och hennes Erik, när de ser halvt på varandra halvt på fotografen och ler. Så är det också med trons sommarglädje. Den tränger in i alla delar av mitt liv och fyller mig med glädje.

Så kommer hösten, mognadens tid. Då börjar träden runt ängen skifta i alla de färger. Mot aftonen känner man hur ängen liksom andas mot den kyliga luften. Dofterna blir liksom mustigare. Det är verkligen mognadens tid. Den påminner om kortet i mitten på den gamlas byrå. Det är gulnat och tummat. Framför trähusets veranda står hon med maken Erik. Flickorna Sara och Kerstin tittar beundrande opp på minstingen Jan som mamma håller i famn. Det är något så varmt, kärleksfullt över detta.

Så mognar också tron och ger frukt. Det är andra människor jag får hjälpa. Det där andra som hjälper mig. Jag kan ta emot och ge tröst. Det är trons höst. Till ängen kommer de kalla nätterna,
frosten klär gräs och strån med ett spetsmönster av iskristaller. Den grå förvinterdagen ligger tung.

På kvällshimlen lyser det upp i en röd kaskad. Det blir hårt väder i morgon.

På byrån finns det ett kort från den gamlas senaste jämna födelsedag. Hon har den vita spets-schalen över axlarna som hon fick i present. I henne ansikte ser man spåren av ängslan för makens sjukdom och barnens svårigheter. Spåren av krassligheter och trassligheter. Tron går också in i detta. Ibland kan det kännas nästan som en vila . ”Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?” Men ibland känns det bara tomt och kallt. Jag orkar inte längre – inte ens be.

Tron har med trohet att göra. Det är trons vintertid.
Så en morgon lyser vårens morgonsol över min äng. En vårbäck börjar som en knappt märkbar stril.

På ålderdomshemmet sitter den gamla och språkar med mig. Det är en svår tid för henne också. Det känns när hon tar min hand och kramar den. På något sätt känns det som hon är ”igenom”. Aningen om evighetens sommar sprider ett förunderligt skimmer över henne.
Detta är kanske trons svåraste tid. Pånyttfödelsens tid. ”Stå fasta i tron intill änden”, heter det ju.

Det finns ett liv som övervinner allt, en kärlek, en tro. En som gått igenom allt detta för dig och mig. En som bryr sig om. Det finns en glädje, fullhet och rikedom – som en sommaräng.

Det sjunger en sång av Leif Kristiansson inom mig:

Tänk om. Tänk om.
Tänk om det ville sommar bli,
i landet som är inuti,
i landet inuti.

 

Birger Sjungargård

Annons: