Här står Anna och hoppas snart titta ut från sitt mejeri

Snart hoppas Anna stå i sitt nya mejeri i Murbo och från fönstret, där hon nu står, spana på korna i hagen.  Foto: Mats Lindström
Textstorlek:

​Det började med att hon mjölkade grannens kossor. Snart hoppas Anna Reyier kliva in i mejeriet i Murbo där rötterna och kärleken till den lilla Borlängebyn finns.

Annons:

Snart kan Anna stå i ett nytt mejeri på släktens mark i Murbo och titta ut på korna medan hon tillverkar ost.

En dröm är på väg att slå in, och jag följer henne till platsen där det hela ska hända.

Vi går i snön och kommer till hagarna där allt började kan man säga. Solen skiner och våren gör sig påmind.

Här har Anna vuxit upp, här har hon sina rötter och här sluts nu cirkeln när hon tar sitt företag, Murboannas ost, till nya nivåer samtidigt som hon kommer hem. Att trafiken på väg 50 är livlig är inget hon störs av.

Sittplatser och bord vittnar om att här har hon och familjen suttit många gånger och fikat och tittat på korna.

Anna ställer sig på den plats där det är tänkt att hon ska arbeta och ha uppsikt över djuren.

Hon pekar: här kommer kunderna in, här ska butiken ligga.

Produktionen ska upp till det tredubbla. Anna berättar att det är en del jobb och mycket papper som ska fyllas i.

Det kan hon ta, men att Jordbruksverket skjuter upp beslutet gång på gång och indirekt hämmar och skapar osäkerhet kring utvecklingen på landsbygden, har hon svårt för.

– De verkar inte jobba för oss precis, och jag förstår att många tyvärr ger upp. Ovissheten om ansökningar och pengar stör oss som försöker utveckla våra företag. Processen måste snabbas på betydligt, säger hon.

Däremot ger hon beröm till livsmedelsinspektören och sänder en önskan från branschen om mer av samsyn i inspektörernas jobb. Olika uppfattningar löser man tillsammans, menar Anna.

Den som fick henne att lämna jobb och karriär för hagarna var Tin Gumus på Karl Tövåsgården.

Med fem års studier på SLU i Uppsala som husdjursagronom tänkte hon på jobbet på länsstyrelsen: här kan jag inte sitta. Vändningen blev LRF:s resa till Tin.

– När jag klev av bussen kände jag direkt att det är det här jag vill hålla på med.

Anna Reyier har efter tre år som mejerist i Koppslahyttan, där maken och hans bror har 85 kor, kommit till en punkt där hon vill vidare.

Det nya mejeriet är både en utveckling av företaget, med kanske fler anställda så småningom, och ett sätt att hålla kontakt med bardomens rötter och traditioner.

Närmast väntar ett bygglov från komunnen.

Mats Lindström

Annons: