Flyktingar kom även förr

Textstorlek:

​Patron Karin Eljans är 87 år och bor i Björbo. Hon har som många andra följt nyheterna om människor som flyr från krigshärjade länder och söker skydd i Sverige. Karin kan ge ytterligare en dimension till flyktingdebatten. Hon har på nära håll sett vilka mänskliga tragedier krig kan orsaka.

– Det är för jäkligt att de måste vara osams och kriga, säger hon och tillägger:

– Jag vet hur barn och vuxna påverkas och får lida av krig. Det inte är första gången vi tar emot flyktingar i Sverige.

När Karin var 16 år, 1944, tog hennes far och mor emot två barn från Finland, som då befann sig i krig med Ryssland.

– Min storasyster Birgit var tolv år äldre än jag och hade gått en krigsutbildning i Sala. Nu var hon stationerad på ett sjukhem i Stockholm och det var där hon fick syn på det här lilla trollet, säger Karin och pekar på ett svartvitt foto av tvååriga Marianne från Finland.

Marianne visade sig vara det yngsta syskonet av fyra från det svensktalande Parkalaområdet i Finland. Egentligen hade de en syster till men hon hade dött.

Karin berättar att syskonen var i så dålig kondition så de fick flygas från Helsingfors till Stockholm.

– Efter att senare ha sett foton från Finland förstod vi att syskonens mor och far hade varit lantbrukare. Fadern dog under kriget av lunginflammation vad vi hörde, så deras mor blev änka redan vid 26 års ålder.

När syskonen var på sjukhemmet kom Karins syster Birgit i kontakt med dem och såg så småningom till så att de kom till Björbo.

– Mor och far kunde inte ta hand om alla fyra så de äldsta pojkarna på fyra och sex år fick komma till två familjer i Nås, förklarar Karin.

Pojken som fick stanna i Björbo hette Gösta men kallades för Gösse och var tre år, ett år äldre än sin syster.

– Han var nog skadad av ryssarnas bombningar i området där de bodde i Finland. När han skulle sova kunde han dunka huvudet i kudden, så ibland fick vi ligga och hålla om honom för att han skulle känna sig trygg, berättar Karin.

Ibland tog Karin barnen med sig på landsvägsbussen och åkte till Nås för att de skulle få träffa och leka med sina äldre syskon över dagen.

I fyra år stannade Marianne och Gösta i Björbo.

Mamman i Finland hade då utbildat sig till spårvagnskonduktris och flyttat till Helsingfors. Det hade också införts barnbidrag i Finland, så nu kunde hon ta tillbaka sina barn och åkte till Sverige för att hämta dem.

Karin minns att det inte var trevligt när barnen skulle åka. Hela familjen hade fått känslor för barnen och barnen för dem. De var många som grät.

– En av bröderna i Nås blev adopterad och bor kvar än i dag. Jag vet också att far höll på att skriva något om att adoptera barnen som var hos oss, men det blev inte så, säger Karin och fortsätter:

– Men det gick bra för dem att följa med sin mamma tillbaka till Finland. Och vi visste att vi skulle få träffas senare.

Efter två år åkte Karin till Finland och hämtade barnen för att de skulle få hälsa på under sitt sommarlov.

De har sedan under alla år hållit kontakten. Karin har ett helt fotoalbum med bilder som de skickat från Finland. Bilderna är från barnens uppväxt, när de konfirmerade sig, när de gifte sig och när de döpte sina barn med mera.

För snart åtta år sedan fyllde Karin 80 år. Då kom alla fyra syskonen för att gratulera henne.

– Här kan vi se att de också blivit äldre, säger Karin och visar ett kort från sin 80-årsdag.

Det var många i Sverige som ställde upp och tog hand om finska krigsbarn och efter kriget delades medaljer ut till familjer som ställt upp. Karin har fortfarande beviset på det inom glas och ram. Där står det:

Familjen Erik Eljans har förlänats medaljen Benignitatis Humanae Finlandia Memor såsom bevis på erkänsla för uppoffrande arbete för de nödlidande i Finland åren 1941–1946

Texten är undertecknad av republikens president J K Paasikivi och socialminister Matti Janhunen i Helsingfors december 1946.

Maria Karlsson