Vi tänker dela tepåse även nästa år

Textstorlek:
Annons:

Vi delar tepåse, jag och min man. Ofta när vi dricker te tillsammans med andra får vi höra att vi gott kan ta en varsin tepåse. Vi tackar men nöjer oss med en. Vissa ler och skakar på huvudet. Kanske tycker de att vi är snåla. Är det snålhet som får oss att dela? Nej, snarare nöjdhet. En påse räcker till två koppar vatten och då delar vi och är nöjda med det.

Tänk om vi kunde dela mer. Om vi ska ha en jord att ge vidare till barn, barnbarn och barnbarnsbarn så krävs det nog att vi blir bättre på att dela. Vår resursanvändning är ohållbar. Jordens förmåga att hantera de restprodukter som vår konsumtion skapar är begränsad. Om detta upplyser såväl frivilliga miljöorganisationer som forskare världen över. Nyligen avslutades klimatmötet COP21 i Paris. Där samlades världens ledare för att försöka enas om ett gemensamt klimatavtal. Förhandlingarna ska ha varit svåra men slutligen tycks ett globalt och rättsligt bindande avtal ha tecknats för världens alla länder. Nu återstår att se vad avtalet innebär i praktiken.

På sina håll runt om i världen växer en ny sorts ekonomi fram. Den går ut på att ägodela. Dela på ägandet av sådant som vi använder sällan men ändå vill ha tillgång till. Att låna, hyra eller byta kläder, verktyg, bil, boende och andra saker med varandra anses vara ett hållbart sätt att leva. Egentligen är ju det här ingen nyhet. Det var ju så de gjorde förr. Då var de tvungna att dela för att överleva. Jag hoppas att vi inom en snar framtid, på samma sätt som vi nu besöker biblioteken för att låna böcker, ska kunna besöka ställen som lånar ut kläder och heminredning, verktyg och cyklar. Jag tänker att om vi vågar och orkar bryta invanda mönster kan ägodelandet vara ett sätt att ge något till kommande generationer.

Det brinner i knutarna. Att blunda för mänsklighetens negativa miljöpåverkan går inte längre. Usch. Blä. Tråkigt. Trist. Informationen kommer från alla håll. Den är skavande. Gnagande. Jag tar mer än jag ger. Klimatförändringar med översvämningar och torka, smältande isar, höjda havsnivåer, döende isbjörnar, solblekta barriärrev, farliga kemikalier i vår natur och våra kroppar. Jag bär en del i allt det. Den vetskapen känns inte bra. Inte alls.

Enligt tidningen Affärsvärlden har cirka 290 000 nya personbilar sålts i Sverige under 2015. Det är rekord. I decembernumret av Naturskyddsföreningens medlemstidning står det att bilarna i Sverige nyttjas ungefär fem procent av sin livstid. Resten är av tiden står de still. Mycket av det jag konsumerar, och för all del även du – nej du kommer inte undan här – används enbart en bråkdel av sakernas livslängd. En stor del förblir ofta oanvänt. Ändå ska vi ha och äga. Hon har ju, han med. Då ska väl inte jag vara sämre. Klart jag också vill ha.

2016 är snart här. Tepåse kommer jag och maken dela även under kommande år. Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att våga bryta mönster och försöka ägodela lite mer med några fler.

Sara D Källström

Annons: