Trygghet är vår krubba i stallet

Textstorlek:

En ung redaktionskommitté till den unga tidskriften Kurage frågade om jag ville skriva en artikel om flykt. Ämnet kändes överraskande och jag bad att få tänka. På näthinnan har jag – som säkert alla ni – bilder av barn och vuxna på flykt från förtryck, terror och krig. Människor som i bräckliga farkoster och med osäkra mål färdas över farliga hav. Människor som till fots strävar för att ta sig till frihet bortom allt mer stängda gränser.

Så träffades jag av minnena från den stora skogsbranden i Västmanland i fjol. Elden gick fram med 50 meter per minut och förtärde allt som var i dess väg. Glödande klot av fnöske sköts kilometervis i väg och tände nya bränder. Räddningsledningen tittade på kartan och konstaterade att inte ens breda Dalälven skulle kunna sätta stopp.

Nu vet vi, att vinden mojnade och vände och att vi i Dalarna inte drabbades på riktigt. För tusentals andra människor ställdes hela tillvaron på sin spets. 1200 barn och vuxna tvingades bort från sina hem. Med få ägodelar i en kasse lämnades hus och hem i ovisshet.

Ingen av brandflyktingarna behövde undra om de skulle finna husrum och mat under evakueringen. Släktingar, vänner och helt okända öppnade sina hem.

Krigens och terrorns flyktingar är betydligt fler till antalet, och de har andra trauman och andra tidshorisonter. Samtidigt är de våra medmänniskor. Efter fotot på den drunknade lille flyktingpojken Alan från Syrien, visade en Sifoundersökning att fler svenskar vill ha ett generösare flyktingmottagande. Politiska beslut stramar åt nationens gränser.

Det finns inga lätta svar på frågorna hur vi i Sverige ska klara att skapa värdiga villkor för nyhitkomna flyktingar. Trygghet och framtidstro fordrar ju något mer än mat i magen och tillfälligt tak över huvudet. Arbete, bostad och ett vardagligt samspel med grannar och vänner hör livet till.

Ändå måste vi börja någonstans. Människors möten är oöverträffade. När orden inte är gemensamma, kan delade upplevelser skapa kontakt och vilja till förståelse. Mötesplatser av olika slag, lokalt i grannskapet, kan bygga broar mellan oss som redan är förankrade i lokalsamhället och de nyanlända. På sikt kan landsbygden erbjuda riktiga arbeten som naturligtvis fordrar utbildning bland annat för skogsbruket.

Just idag deltog jag i en överläggning med landets biskopar om Svenska kyrkans medverkan i flyktingmottagandet. Kyrkan bidrar redan storartat och är beredd att göra mer. Många vittnade om fint samarbete inom det som kallas idéburet-offentligt-partnerskap. Nästan alla sa att Migrationsverket kan fungera mindre byråkratiskt och med större tillit till kommunerna och andra lokala aktörer som är väl förtrogna med just lokala förutsättningar.

Brandflyktingarnas berättelser illustrerar det universellt mänskliga – att när liv och trygghet hotas är flykten inte ett val utan enda utväg.

Nu nalkas julen. I centrum för julfirandet finns en nyfödd pojke som blir just ett flyktingbarn. Låt det stämma till eftertanke och handling.

Karin Perers