En skatt finns efter Kniv-Kalle

Textstorlek:

​Karl Johansson, kallad Kniv-Kalle, var en man tillhörande resandefolket. Han gjorde sig känd som en mycket skicklig konstsmed och fiskeexpert i Äppelbo under början av 1900-talet.

Annons:

Bland resandefolket kallades Karl Johansson för Äppelbo-Kalle men annars blev han kallad för Kniv-Kalle vilket inte är så underligt med tanke på de konstfärdigt tillverkade knivar han under stor möda producerade av både silver och trä. Han var i princip en silversmed och tillverkade även andra föremål av metall bland annat grytor i mässing och silverslevar. Hans skicklighet i träsnideri kommer till uttryck i de rikt utskurna knivarna av norsk modell.

Kniv-Kalle var heller inte främmande för teknik och mekanik och kunde tillverka komplicerade detaljer. Han var en hängiven flugfiskare och givetvis hade han tillverkat hela utrustningen själv. Fiske var för övrigt ett av hans största intressen.

Hans intresse för flugfiske kom till av en slump. Det var inte vanligt att flugfiska i Sverige på 1930-talet och inte alls bland resandefolket. Lars Johansson, Äppelbo, som är dotterson till Kniv-Kalle och förvaltare av kulturarvet efter honom, berättar hur det gick till när han blev flugfiskare:

– En engelsman var på väg i bil norrut till Norrland eller Norge men i trakten av Äppelbo gick bilen sönder så han kom inte längre. Han kontaktade flera bilverkstäder men ingen klarade av att laga bilen. Till sist var det någon som gav honom tipset att försöka få hjälp av Kniv-Kalle.

Denne var ingen bilmekaniker men hittade felet, det var ett lager som gått sönder. Kalle göt en ny lagerbox och monterade dit den och bilen gick igen. Engelsmannen blev så glad att han erbjöd sig att utbilda Kniv-Kalle i flugfiske. Så skedde och den hängivne fiskaren blev även flugfiskare.

Karl Fredrik Johansson var född 1885 i Rämmen i Värmland, vilket inte ligger så långt från Äppelbo. Han träffade Vilhelmina (Mina) Karlsson, född 1919, från Nås. Även hon var resande. De fick inte gifta sig för föräldrarna och då rymde de men återvände och fick då gifta sig på resandevis. Långt senare blev det kyrkbröllop 1919. Vid första giftermålet lämnade de det kringflackande resandelivet och bosatte sig i en liten stuga i Forsbäckheden i Äppelbo. De fick tio barn varav fyra dog i späd ålder.

Kniv-Kalle hade inget fast arbete utan hans inkomster kom från konstsmide och kopparslageri. Under säsongen jobbade han med flottning.

– Han kunde inte simma men det hände ändå att han som uppvisning i full fart balanserade på en timmerstock utför forsarna, berättar Lars.

Mycket av smidet var beställningsarbeten och de sista 15 åren jobbade han enbart med konstsmide. Han tillverkade även hembränningsapparater i koppar. Hustrun Mina var virkerska och hjälpte till med försörjningen genom att virka grytlappar och hängmattor (finare namn för dambindor).

Paret gjorde försäljningsresor som i första hand gick uppåt Särna och Norge. I början, under 1920–1930-talen, gick man till fots eller cyklade och en del av barnen var med. Senare räckte inkomsterna till att köpa en bil och från 1935 hade man flera bilar och resorna norrut blev flera. Även Mina tog körkort.

År 1944 avled Kniv-Kalle och Mina grävde ner alla hans silverplåtar, halvfärdiga knivar och verktyg.

– Min bror och jag var som barn lika andra småpojkar och letade skatter. Men vi hittade en riktig skatt. Vi grävde ute på gården och hittade silverplåtar och annat som Mina kastat. Vi grävde upp allt vi kunde hitta och lade det i en kartong och sprang glada in för att visa vad vi hade hittat. Men glädjen blev kortvarig. Mina gav oss en utskällning och gick ut och kastade bort allt igen. Var vet jag inte men jag har letat utan att finna något. Men jag ska försöka igen, säger Lars hoppfullt. Mina avled 1968.

Inge Nilsson

Annons: