Hög tid för Nobelkommittén att instifta ett krigspris

Textstorlek:
Annons:

Jag brukar ibland tänka, vad gjorde jag då, för 30 år sen? Jag sitter i min risiga folka. Det har gått ett år sen jag muckade på I 13 i Falun. Ingen kan i sin vildaste fantasi föreställa sig att om cirka tio år ska en soldat vid samma regemente skjuta ihjäl sju människor, bara sådär.

I början av 1980-talet pågick ett varmt krig mellan Sovjet och USA.

Det fanns en fiende att ta på. Sällan har väl nån tömt ett magasin så fort som jag gjorde utan att träffa tavlan. Fick också kompaniförbud. Hoppade ut genom logementfönstret och förbi vakterna. Körde som en dåre till tjejen som ville att jag skulle åka tillbaka.

Den natten drömde jag något konstigt. Något avlångt for fram på natthimlen. Vad kunde det vara? I september 1983 stirrade vakthavande befäl Stanislav Petrov på skärmen. ”Avfyrad” stod det. Sirenen tjöt och folk var som galna. USA hade startat det som inte fick hända, ett kärnvapenkrig. Totalt var fem missiler på väg. Men Stanislav sända inte larmet vidare till sin chef. Hade han gjort det hade den sovjetiska krigsmakten förmodligen svarat. 23 minuter senare kom svaret: falsklarm. Chefen skällde ut Stanislav för att inte ha rapporterat.

Dokumentären visar en försupen man utan vänner och familj. Stanislav kommer till USA och hyllas som hjälte. När brodern dör förenas till slut Stanislav med sin gamla mor.

Jag står vid Bomersunds fästning på Åland. En ryska borg från 1800-talet, ett värn mot väst som aldrig blev klar. De enkla ålänningarna var inte vana med en sån kosmopolitisk prakt. Då som nu var det krig i världen. Engelsmän och fransmän sköt till slut sönder anläggningen.

Nästa år är det 160 år sedan (1856) ryssarna förband sig att inte ha någon militär aktivitet på Åland. Det blåser en kall vind kring Bomersund. Kanonerna har spottat ut rosten. Den gamla fästningen har börjat röra på sig. Krigets förenklade former har åter drabbat oss. Krim blev ryskt först 1783. Katarina II gjorde allt för att skapa ny historia. Det gamla krimtatariska Ak-Metjet (vita moskén) blev det grekiskortodoxa Simferopol (Den gagnerika staden). Trots det hävdar Putin att Krim alltid varit ryskt. Men det är inte där skon klämmer.

Ett annat exempel på förenklingens retorik är spanska inbördeskriget, 80 år 2016. Det handlade inte om fascister och kommunister. Det handlade om den egna jorden med mat på bordet, om det civila samhällets rätt att styra sig självt utan militären, kollektiva förhandlingar på arbetsmarknaden, om prästernas makt över utbildningen, om frigörelse överhuvudtaget. Samma ingredienser hittar vi säkert i Syrien och på många andra håll. 60 miljoner flyktingar kan inte ha fel. Det var en befrielse att se dokumentären om den ryske officeren Stanislav som vägrade tända eld på jorden för att hetsarna mellan kapitalism mot kommunism skulle få rätt.

Befrielsen kom delvis också med årets Nobelpris i litteratur (journalistisk), den belarusiske författaren Svetlana Aleksijevitj. Hennes böcker är mänsklighetens röst som undrar: varför vill ni döda oss när vi försöker äta oss mätta? Senare kom jag tillbaka till I 13. Kanonerna var borta och det jobbade en massa folk i de gamla kasernerna.

Som det är nu borde Nobelkommittén dela ut krigspris istället för fredspris. Det skulle kanske väcka ledare och krigshetsare att lägga ner vapnen. Paradoxen är att krig kan vara en väg till förändring.

Annons: