Vi längtar till helgen medan flyktingen längtar efter hem igen

Textstorlek:
Annons:

Jag ligger i soffan under filten. På tv:n visas ett extrainsatt program om flyktingkatastrofen. En treårig pojke ligger död på stranden. Bilderna kan inte lämna någon oberörd. Jag vill byta kanal. Titta på något annat. Det mänskliga lidandet gör så ont att se.
Enligt Röda Korset befinner sig 60 miljoner människor i världen på flykt just nu. Många av dem har lämnat sina hem, sin försörjning, sin familj och sina vänner. Några kommer kanske inte tillbaka, medan andra kommer att resa hem och bygga upp sin länder igen. Många av dem vet inte om de någonsin kommer få ett hem att kalla sitt igen. De vet inte om de överhuvudtaget kommer att överleva dagen. De flyr från krig, övergrepp, våld och förföljelse. På frågan om hur man mentalt överlever att fly svarar en man som söker asyl i Sverige: ”Det går inte att vara säker på något. Du får ta minut för minut. Du kan dö när som helst.”

Klockan är några minuter i åtta när jag kommer in på kontoret dagen därpå. Två av mina kollegor står en bit bort och väntar på att kaffet ska bli klart. När jag går förbi hör jag vad den ene av kollegorna säger. ”Skönt med fredag. Veckorna går i alla fall fort och det gillar jag.” Kollegans ord fastnar. Liksom skaver inom mig.
Det går fort. Tiden. Existensen. Livet. Jag förstår precis min kollegas tanke när hen säger att hen gillar att veckorna går fort. Fredag eftermiddag är skön. En ledig helg inom räckhåll. Fredagsmyset nära. Samtidigt känns tankesättet så galet. Här befinner vi oss i ett av världens säkraste länder. Vi har tak över huvudet. Mat i magen. Ett jobb att gå till och pengar på banken. Familj och vänner inom räckhåll.

Tiden vi har till vårt förfogande här på jorden (i alla fall i detta liv och om andra liv törs jag inte spekulera) är begränsad. Veckorna är på sätt och vis räknade. Trots vår utmätta tid trivs vi när dagarna rullar på och fort vill vi att det ska gå. För vi längtar. Till semestern eller efter den där nya bilen som vi har beställt. Eller till festen som vi ska gå på. Det finns alltid något annat att längta till. Något som inte är nu.
Nyligen publicerade Dagens Nyheter en artikel som handlade om hur medveten närvaro, eller så kallad mindfullness, ska få oss i Sverige att bli friskare, vänligare och smartare. Flera stora företag har infört mindfullness på arbetstid för personalen. Rösterna i artikeln var odelat positiva och menade att medveten närvaro gör oss människor mer toleranta, inåtlyssnande och lyhörda.

Jag jobbar på att vara tolerant, inåtlyssnande och lyhörd. Främst för min egen skull, men även med tanke på mina medmänniskor. Det är ruskigt svårt. Gamla tankemönster är lätta att falla in i. Jag tappar fokus på här och nu och längtar bort. Till det som kommer längre fram.

Att världens alla flyktingar längtar bort och vill att tiden ska rulla på förstår jag. Tid som går och skapar möjligheter för en trygg tillvaro bortom krig och våld kanske är enda sättet att få ett drägligt liv. Enda sättet att fortfarande få vara vid liv. Hur kan då vi – som befinner oss i ett av världens säkraste länder – lägga så mycket energi på att längta bort? Varför är vi inte medvetet närvarande? Varför har vi så svårt att stanna upp och lyhört lyssna inåt? Varför vill vi att livet ska gå fort? Slutet kan ju aldrig bli annat än döden.

Annons: