Fräcka bolag tar död på den digitala allemansrätten

Textstorlek:
Annons:

Förankrad lokalt, verksam globalt. Så tänker vi och så vill vi verka. Det är mer än tjugo år sedan jag flyttade hem från Stockholm till dalabyn, där jag är född. Efter trygg heltidsanställning i storstad valde jag landsbygdens blommande mångfald med möjlighet att kombinera olika arbeten och engagemang. För mig blev det kultur och skrivande, delaktighet i skogsgården, barn som växte upp och några förtroendeuppdrag.

När länsstyrelsen anlitade mig för ett stort skrivuppdrag lagrade jag texterna på disketter som sändes med posten från Fors till Falun. En gång kom landshövdingens chaufför – utan sin chef – hela långa vägen i bil för att hämta den magiska lilla brickan med tankar formulerade i ord. I bygdegårdsföreningen drev vi 1995 fram ett IT-centrum, som då var Dalarnas modernaste. Där fanns möjlighet för bygdens invånare att lära sig ta datorn i anspråk för yrkesverksamhet, personligt bruk, lek och spel. De första internetuppkopplingarna var darrigt osäkra, men vi skapade ändå ett lärcentrum där undervisning och dialog kunde ske direktsänt, via telebild. Tack vare driftiga tonåringar blev det 2004 nedgrävd kabel 6 km från Fors till Åsgarn. Jag minns att en företrädare för det stora nätleverantörsbolaget höjde på ögonbrynen – undrande och samtidigt imponerad inför samverkan mellan bolaget, kommunen och en ideell bygdegårdsförening. Allt landade i en ADSL-station som utmärkt har servat både familjer och företag. Ett par, som då kom flyttande, sa att det var bättre internetförbindelse i vår landsbygd än i Stockholms Gamla stan.

Det var nyss – och länge sedan. Elva år har gått. Teracoms bredbandsnät är sedan 2009 sålt till Quadracom, och att delstatliga Telia är med och styr bakom bolag ger alls ingen garanti för att vi medborgare behandlas likvärdigt. På måndag 31 augusti klipps den fasta linan. I hela Dalarna släcker Quadracom sina ADSL-stationer. Hos oss i vår bygd – liksom i många andra vidsträckta landsbygdsområden – är det nya moderna fibernätet ännu inte utbyggt. Beslut är fattade. Goda intentioner finns. Men på tisdag har vi faktiskt inte längre några fasta förbindelser för den internetkommunikation som idag är lika självklar för oss medborgare som för myndigheter och företag.

Det är fräckt och otillständigt att ett delstatligt bolag lämnar oss landsbygdsbor i sticket. Delaktigheten i vårt moderna samhälle utgår från att vi medborgare har tillgång till trygg infrastruktur för digital kommunikation. Hållbarheten för landsbygdens företag fordrar likvärdiga spelregler som för kollegerna – och konkurrenterna – i städerna. Internets världsvida arena kan ju faktiskt, i mångt och mycket, sudda ut geografiska hinder – förstås förutsatt att den är tillgängligt för alla.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven har samma mål för bredbandsutbyggnaden i Sverige: År 2020 ska 90 procent av befolkningen ha tillgång till snabbt bredband. Kalla mig gärna otålig, men för mig är den målsättningen otillräcklig. Vilka 10 procent ska väljas bort – och vem bestämmer vilka som ska utestängas?

”Digital allemansrätt” är mer än målande bild. Tillgången till snabba och säkra vägar för digital kommunikation är skillnaden mellan utveckling och avveckling för landsbygden. Fibernät till alla bygder är förutsättningen för att skolbarnen ska kunna studera, för att småföretagen ska kunna utföra sitt arbete, sälja sina produkter och sedan fakturera dem, för att myndigheterna ska nå fram med sina tjänster, för att skogsmaskinerna ska kunna avverka och för att enskilda människor ska kunna leva ett fullgott socialt liv.

Karin Perers

Annons: