Göken i Arzachena fick nuragborgen att släppa på sina innersta tankar

Textstorlek:

Kan man uppfatta vädret som en parasit? Maj månad blev en av de kallaste och regnigaste på många herrans år och kanske kommer juni att gå i samma tecken. Men när solen väl tittar fram och värmer har man redan glömt det där blöta. Kanske sker det i dag, kanske i morgon. Solen finns där, det vet vi, och på vissa håll ställer den till ett helvete.

På Sardinien var vädret lagom. 20-25 grader och ljumma vindar. Inget badväder men dock bilväder. Jag är på jakt efter nurager, stenruiner som kan berätta något hur det var. Som kan förklara livet på jorden. Det ska finnas uppåt 7 000 lämningar kvar och de är inte lätta att hitta. Man parkerar bilen. Går några kilometer. Klättringen börjar ganska lugnt. Efter ett tag stiger det och stenar ligger huller om buller. Klättringen är nu ingen lek, men opp ska jag om det är det sista jag gör.

Nurager var en bronsålderskultur med hus och borgar och är i arkeologiska sammanhang speciella för Sardinien. Jag har under mina exkursionen inte sett något liknande, och det slår mig hur moderna de var. Det började med bönder. Någon hittade koppar. Handeln var omfattande och rikedomar skapades. Bönderna blev mäktiga drottar och krigare, och på den vägen kan man säga att nuraghusen och borgarna kom till. Inte olik andra kulturers uppgång och fall. Jordbruket skapade överskott och befolkningsökning. Metallerna skapade expansion och globalisering.

Däremellan pågick krigen. Det som slår mig när jag går bland dessa ruiner är moderniteten med rum, trappor, ekonomibyggnader, matlagningsplats, begravningsområde och något som ser ut som en toalett, eller kan det vara en jordkällare? En organisation och struktur som säger att dessa byggnader inte kom till av en slump. Någon eller några bestämmer här över en befolkning. Man visste vad man gjorde i syfte att behålla makt och kanske utöka den. Kanske hade man trälar, slavar, som skötte marktjänsten. Kanske styrdes detta av en religiös samfällighet: större begravningsplatser en bit bort där det gällde att hålla sig väl med naturens krafter.

På tal om naturens krafter. När jag står och funderar på detta hör jag något som får mig att rodna. Ett av de mest välkomnande försommarljud man kan tänka sig, göken. Någonstans sitter den och släpper iväg sitt ho ho, ho ho. Jag försöker spana var den sitter, och får för mig att jag inbillar mig. Men så hörs den igen. Det är en gök! Finns det något som får en att fundera på civilisation, beteende och relationer är det göken. Denna gynnare, som påminner om en hök, har kanske flugit från Afrika och mellanlandat här i Arzachena och är nu kanske på väg till Sverige. Väl hemma sätter den sig och spanar. Den hoar och vi känner att nu är sommaren här. Men göken bryr sig varken om sköna dagar vid stranden eller grillen. Den spanar. Och när läget är rätt lägger den ett perfekt anpassat ägg i en annan fågels bo. Sticker och lämnar ungen åt sitt öde. De stackars surrogatföräldrarna gör så gott de kan för att hålla den annorlunda fågeln med mat, som tycks ät dem ur huset.

Finns det något ensammare än en gökunge? Trots detta ensamkommande liv blir gökungen en gök som äter och beter sig som en gök ska, en parasit bland paradisets ormar. Gökens beteende är ett moraliskt dilemma. Men jag kan ändå inte utesluta att det var så här mänskligheten blev till och levde länge på. Med tanke på dagens relationer är mamma, pappa och barn en tidsstudiemans skapelse för överflödssamhället. Det kanske föddes här bland dessa ruiner i Arzachena.