Maktgalna ledares mördarmaskiner har inget med dotterns lek att göra

Textstorlek:

Jag bläddrar i en gammal Dagens Nyheter som har blivit liggande på köksbordet. Min dotter ligger på golvet och leker. En stor bild föreställande en lång militärparad fångar mitt intresse. Rubriken lyder: ”Putins tal en varning till väst”. Jag får en klump i magen när jag läser det och ändå kan jag inte låta bli. I ett stycke längre ner står det: ”Vi har inga fiender. Jag skulle inte rekommendera någon att vara Rysslands fiende”. Putins ord. Fy fan vad arg jag blir när jag läser det där. Med arg menar jag rädd. Jag blir livrädd när jag tänker på president Putin och hans upprustning. I en av reportagets bildtexter står det att militärparaden, som ägde rum på segerdagen 70 år efter andra världskrigets slut, var en styrkedemonstration. Ryssland spänner musklerna. Den ryska björnen är vaken. Hugaligen, som min farmor skulle ha sagt.

Från Borlänge, där jag bor, till Moskva är det ungefär 165 mil. Till Kiruna är det 117 mil. Med andra ord är det inte galet långt till Moskva. Putin sitter i någon av Kremls stora salar och smider lömska planer. Jag gissar att han skulle kunna vara i Borlänge på någon timme eller så. RS-24-Yars, långdistansmissilen som kan utrustas med flera kärnvapenstridsspetsar, skulle kanske aldrig behöva lämna Moskva och likafullt kunna träffa Borlänge med millimeterprecision.
Jag tittar återigen på min dotter. Hon har alldeles nyligen lärt sig att rulla från rygg till mage. För varje framsteg är jag framme och hejar på och uppmuntrar. Barn gör livet så vackert. Så levande på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det är inte det att vi gör så mycket om dagarna, vi tar dem lite som de kommer, min dotter och jag. Men trots det ser jag varje dag som en gåva.
Det är kanske därför som Putins ord skrämmer vettet ur mig. Hans – under ytan – hotfulla uttalande om ett Ryssland utan fiender var ord han sa alldeles nyligen. Det var inget som sades i början av detta sekel, i en tid färgad av första och andra världskriget. En tid jag bara kan läsa om i historieböckerna. En tid jag aldrig behöver uppleva. Det sker nu, i min samtid. Sveriges utrikesminister Margot Wallström sa nyligen vid ett framträdande att hon fruktade Putin. Det känns inte bra i magen att höra utrikesministern säga så om vår vildsinta granne i öst. Landvinningar känns så himla passé. Varför vill man annektera ett annat land och flytta sina gränser på bekostnad av människors liv? Jag får väl anse mig för oinsatt i frågan för att veta svaret på det. Tydligen finner president Putin anledning nog.
Jag lägger på mig på golvet och blåser min dotter i magen så att det pruttar och låter. Hon griper tag i min näsa och skrattar. Jag skrattar. Jag lägger mig nära intill lilla M. Hennes andetag blir mina. Situationen är så vardaglig och samtidigt så oändligt vacker. På Röda torget såg folkmassorna på när ett av samtidens dödligaste vapen rullade över torget. Hemma hos mig ligger jag och min dotter på golvet och undersöker den mjuka tygbollen. Livet. Tacksamheten för det som givits mig och rädslan över det jag kan förlora.