Skogens resurser kan berika vårt självförtroende

Textstorlek:
Annons:

Staden Prince George fyller 100 år i år. Jag hade knappt hört talas om staden, än mindre funderat över vilken prins som kan ha namngivit den, när jag härom veckan landade där, 120 mil nordost om Vancouver i delstaten British Columbia i Kanada. Prince George ligger högt över havet, på en platå mellan klippiga bergskedjor. Skogarna är stora, och mina medresenärer var kolleger från svensk skogsägarrörelse.

Redan på flygplats och i hotellentré mötte information om skog och om skogarnas betydelse för bygden – och för mänskligheten. Pedagogiska bilder visade hur skogen både producerar miljöanpassade material och binder kol på ett vis som sammantaget sänker koldioxidhalten i atmosfären och minskar växthuseffekten.

I vackert, nybyggt högt hus av trä tog en skogsprofessor emot, berättade livfullt om hur det statliga universitet nu skapar ett innovationscentrum, där världens forskare kan mötas kring träanvändning – i både välkända och nya sammanhang. När det gäller att stå upp för trä – som byggnadsmaterial och som byggsten i utvecklad biokemi – är nationsgränser inga hinder. Hindret är det bristande självförtroende som kan drabba en inskränkt krets – och betongälskarnas och petroleumindustrins enorma försprång vid lansering av material för storskaliga byggen, formsäkra plaster, fordonsbränslen och mycket annat. Innovationscentret är väl utrustat med laboratorier på plats och möjligheter till studier och dialog på distans. Södra skogsägarnas ordförande med öppen kanal rakt in i Linnéuniversitetet lovade genast att förmedla kontakt. Lantbruksuniversitetet och kanske även Högskolan Dalarna kan finna poänger i samverkan.

Genom vidsträckta skogar färdades vi någon timme i bil söderut, längs floden Frazer till Quesnel, där sågverk dunkade och massa- och pappersindustrier kokade. Vi besökte ett av världens största sågverk, som sågar i tre parallella linjer och levererar konstruktionsvirke till både USA och Kina. Vi såg tillverkning av plywoodskivor och MDF. Vi blev varse en stolthet och laganda som inkluderar kvinnorna och männen vid maskinerna: Skogsindustrin är en framtidsbransch som möjliggör omställningen till det biobaserade samhället. Och skog skapar arbete på landsbygd och i små orter.

Vid Quesnel kom vi ut i skogar – till välvårdade barrskogar och till stora hyggen, där vinterns skörd låg i vidunderliga vältor med hela träd som väntade på att kapas till stockar. Själva avverkningarna vilade, tre månader på våren, i tjällossningstid, för att skona marken. I samma skogar finns kulturminnen från guldvaskning och rastplatser för fiskare och jägare. Utöver timmer och massaved producerar ju skogarna naturturism – betydligt mera utvecklat i Kanada än i Sverige.

I nationalpark vid Vancouver stod vi sedan fascinerade inför gigantiska träd och sköna vyer. Lederna är väl skyltade och trygga, några av dem märkta med rullstol och tillgängliga även för dem som lever med funktionsnedsättning. Ända in i storstaden växer skogen, och i stadskvarteren är träd elegant närvarande. Skogen tillerkänns sociala värden.

Ja, vi orienterades även om ursprungsbefolkningens rättigheter, om skogspolitik, om bränder, skadedjur och mycket annat.

Främst av allt blev resan en omvärldsspaning som gav kurage till oss som tror på skog och träanvändning. Vi som lever på jordens skogrika ytor har en fantastisk förnyelsebar resurs att förvalta. Låt oss ta tillvara den – i medmänsklighetens tjänst.

 

Karin Perers

Annons: