Livet är mer av en tävling än av fest

Textstorlek:

 

I dag kan man glädjas åt mycket. Valborgsmässoafton, kungens födelsedag, hissa den svenska flaggan och våren drar igång på allvar. Några som också är glada är arbetarrörelsen som i morgon på första maj får tåga med röda fanor. Arbetarrörelsens upp till kamp känns lika avlägset som det där helgonet för en herrans massa år sedan. Sverige är inte längre landet lagom med hemstickade lösningar. Vi är mer av landet annorlunda i en globaliserad tillvaro av mallar.

En av dessa mallar är tävlingen. Hela livet har blivit som en tävling. Vi tävlar i allt. Det som tidigare var förbehållet arenor av olika slag, har nu blivit vårt eget liv. Vi är numera vår egen lagkapten, deltagare, support, materialare, sponsor, saftblandare och coach.

Egentligen är detta inte nytt. Tar vi gamla Grekland som exempel tävlade de i allt från skönhet till hästkapplöpning. Tävlingen för dagens Grekland är att få ekonomin att gå i mål, vilket ser minst sagt svårt ut. Tävlingar förr och nu må se annorlunda ut, men förr verkade man i alla fall komma i mål. Frågan är om vi gör det? Kanske är det så att det inte längre finns några mål kvar att passera, så som i Vasaloppet eller Vansbrosimningen där de tävlande efter en sträcka går över mållinjen och tävlingen är slut. Man får saft, duschar och åker hem. Den tävling jag pratar om handlar inte om att gå över någon mållinje, utan är en slags jakt som pågår hela tiden, från vaggan till graven, ja till och med när vi ligger där i mullen verkar tävlandet pågå för fullt i en evig uppkoppling.

Det påminner om tron på själavandring. Man föds och dör samtidigt som man dör och föds. Som om målet i sig inte är själva målgången, utan att man hela tiden befinner sig mellan start och mål i en evig rörelse som inte verkar vara intresserad i vare sig saften, duschen eller hemfärden.

Det kanske är bra att vi nu har insett detta med tävling, att det är själva tävlingen/vinsten som ska ro den här ekan i hamn. Nästan alla prognoser tyder på det. För ska vi vara med och konkurrera om godbitarna kan vi inte längre nöja oss med att ligga någonstans på mitten och nöja oss med det. Sverige har i mångt och mycket blivit ett slappt land. Ett land som hellre väljer sofflocket än gasar på. Visserligen är det många människor och företag som ligger i framkant. Som skapar och driver samhället framåt. Vi är som sagt inte längre något, landet lagom.

Men frågan är vad detta tävlande gör med oss i längden. Hur långt ska det gå? Det kanske till och med är så att detta tävlande med allt och alla omkring oss kommer en dag stjälpa oss snabbare än vi tror. För cirka hundra år sedan var det så. Europas länder hade i ett kolonialt sammanhang tävlat sig fram som bulldozers och åstadkom en välfärd som påminner mycket om den vi än så länge knaprar på. Mitt i denna tävling, när man tyckte sig skönja en målgång, vad hände då? Jo, det som många inte trodde var genomförbart ställde sig mitt i vägen och vräkte samtliga tävlande överbord, första världskriget. Tävlingen slutade med en total katastrof. I konkurrenttidningen läser jag om en 20 år gammal tjej som hittade ett sommarjobb som få ens kan drömma om. Tror ni att hon fann jobbet på arbetsförmedlingen och att en kommun ligger bakom för att hjälpa till i dagens onödigt höga ungdomsarbetslöshet? Nej, den här tjejen deltog i något som jag är rädd för att vi kommer att se mer av, en vd-tävling värd 100 000 kronor. Bland 4 500 sökande blev hon en av åtta som gick till final. Det var säkert roligt för henne att gå så pass långt och något att skriva in i sin CV. Men tänk er själva om alla jobb, nu eller framöver, ska ingå i olika tävlingar. Det blir ett samhälle med många förlorare. Ett jobb som går att försörja sig på räknas in i de mänskliga rättigheterna. Det kan man aldrig tävla om.