Skulle du kunna se den du skuffat undan i ögonen?

Textstorlek:

Torsten Magnusson var den fromme frikyrkopastorn förkroppsligad. Tunn, bräcklig och svag. Blyg och timid. När ”Dallas” en gång försökte köra över honom totalt med sin bil på cykel- och gångbanan vid sjukhuset, så höjde han knappast ens rösten.

Men en gång brast det rejält för Torsten. Det var när vi lugnt satt vid morgonkaffet. Det hade kommit ett erbjudande från Skandia om en ny försäkring som vi kunde teckna och komma in direkt för vård, om vi behövde. Jag sade väl något om att det inte verkade så farligt dyrt. Då brast det totalt.

Torstens våldsamma vrede var imponerande. Det var en helig vrede som vida översteg att bara bli fly förbannad. Med ögonen flammande av raseri formligen vrålade han åt mig: ”Du menar inte att du skulle kunna tänka dig köpa dig förbi i en vårdkö! Skulle du kunna se någon i ögonen som du skuffat undan?”

Den socialdemokratiska regeringen såg det som en självklarhet att de hade en sådan försäkring för 25 år sedan. I dag har 600 000 svenskar sådana försäkringar.

Det är ju självklart, att om några ska gå före så blir andra undanskuffade menade Torsten. Om några ska ta för sig mer än andra så räcker det inte laget om.

Det skulle behövas fler jämlikhetskämpar som Torsten. Då skulle kanske inte spädbarnsdödligheten öka?

För 20 år sedan var det knappast någon som tog notis om ett påpekande av den ekonomiske forskaren Robert Waldman i USA. Han visade att en ökning av förmögenheten bland de 5 procent rikaste ledde till en ökad spädbarnsdödlighet bland de 20 procent som hade det sämst ställt. De 5 procent rikaste skuffade undan de 20 procent fattigaste och lade beslag på en allt större del av den gemensamma välfärdskakan. I USA satte man begreppet ”girighet” på detta fenomen, som president Obama tog upp till diskussion. Men girigheten vann och Obama förlorade kampen om den stora sjukvårdsreformen. I USA ser man det alltså som ett politiskt problem.

I Sverige läggs skulden för den ökande spädbarnsdödligheten på föräldrarna bland de 20 procent som har det sämst ställt. Här ses inte de ökande klyftorna som ett problem. Aldrig har gapet, spännvidden i fråga om inkomst- och förmögenhetsklyftor varit större i Sverige än nu. I 35 år har politiken gynnat de 5 procent rikaste i vårt land. Detta är ingen vänsterpropaganda. Uppgifterna kommer från högerkrafternas tankesmedja Timbro.

Det har nu gått så långt att Statens medicinskt etiska råd (Smer) nu slår larm. Så här skriver tidningen ”Medcinsk access”, där jag själv medverkat med bland annat en artikel om sambandet mellan girighet och spädbarnsdöd som refereras ovan:

”Ingen ska kunna köpa sig till bättre vårdkvalitet i den offentliga vården.

Flera landsting har nämligen beslutat tillåta s.k. ”medfinansiering”, d.v.s. att man som patient kan köpa sig till bättre kvalitet i den offentligt finansierade vården. Detta kan skapa undanträngningseffekter vilket i så fall drabbar andra patienter. Tilliten och förtroendet för den offentliga vården riskerar att minska om patienten inte i första hand är patient utan behandlas som kund.

Om patienten erbjuds särskilda insatser till medfinansiering finns det risk för att betalningsviljan för den skattefinansierade gemensamma vården undergrävs”.

Detta är inte godtagbart, säger Kjell Asplund ordförande i Smer och fortsätter:

”Vi kan inte blunda för de långsiktiga samhälleliga och etiskt känsliga konsekvenserna för nya vårdvals- och finansierings-former av vård. Den samhälleliga diskussionen måste ske nu – innan medfinansiering införs i fler landsting.

Detta är naturligtvis ett hovsammare sätt att uttrycka samma sak som Torsten Magnusson gjorde i sitt obehärskade vredesutbrott: ”Du menar inte, att du skulle kunna tänka dig, att köpa dig förbi i en vårdkö. Skulle du kunna se någon i ögonen som du skuffat undan?”

Birger Sjungargård