Vem kommer efter Hägglund?

Textstorlek:

 

Efter elva år som ordförande för Kristdemokraterna meddelade Göran Hägglund att han avgår nu i vår.

Att avgången skulle ske någon gång under den nuvarande mandatperioden var nog i och för sig väntat. Särskilt problematiskt för Hägglunds del syntes det omval som statsministern Stefan Löfven aviserade i början av december. Inget parti verkade då vara så hotat till livet som Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna var som vanligt svaga och partikassan dessutom tom.

Men efter att Decemberöverenskommelsen träffats, delvis på Hägglunds initiativ, var plötsligt den omedelbara faran över för KD. Och när sedan partiet strax därpå lanserade ett par nya, om än ganska vaga, förslag i den känsliga flyktingfrågan, så trodde nog ingen att partiledaren gick i avgångstankar.

Ändå var det precis vad han gjorde. Och ingen annan i partiet, ingen utanför den egna familjen, kände till det.

Smart, kan man säga. Med en hoper KD-folk som alla såg ut som fiollådor i ansiktet kunde ingen betvivla att det var Hägglunds eget beslut att avgå. Säkert var detta viktigt för honom med tanke på den förnedrande kamp om att få behålla ordförandeuppdraget som han fick utkämpa mot den högerkristna Mats Odell-falangen 2012.

Vad blir då det samlade omdömet om Hägglund och hans partiledarskap? Ganska bra, trots allt. Han har varit en duktig KD-ledare och en socialminister med hedervärda ambitioner. De valresultat som han åstadkommit har varit genomgående svaga, men ändå rätt nära det kristdemokratiska partiets ”normala” nivåer. Göran Hägglund har varit ungefär lika underskattad som företrädaren Alf Svensson varit överskattad.

Vem ska då ta vid som ny KD-ledare? Det kan konstigt nog bli nästan vem som helst. Partiet förfogar över närmare ett dussin tänkbara kandidater – utan att någon sticker ut.

Den mest kompetenta är förmodligen Emma Henriksson, ledare för partiets riksdagsgrupp. Hon är påläst och bra i debatter, men samtidigt väldigt okänd utanför Riksdags-huset och kanske lite allmänt grå.

Ännu gråare är den ekonomisk-politiske talespersonen Jakob Forssmed, därtill en usel debattör. Men han sitter i riksdagen…

Acko Ankarberg Johansson är mer känd utåt, partisekreterare i dag och populär internt i den rollen. Men räcker det för att lyfta hela partiet? Och hur bra är det att hon saknar riksdagsplats?

Ebba Busch-Thor är alltid hajpad i medierna och profilerad som högerfalangist. Hur hon ska kunna bli ett enande namn i partiet är dock en gåta. Någon plats i riksdagen har hon inte heller.

Lars Adaktusson drog många röster i EU-valet, säkert på grund av sitt kändisskap som tv-journalist. Samtidigt avslöjade han sig som en novis i politiken.

Stefan Attefall är allmänt hyvens och har några år som statsråd bakom sig. Men han kryssades ut ur riksdagen i höstas och indikerade därmed att han inte är den val-vinnare som KD behöver.