Olles spårmaskin trimmar Sverigs längdskidspår

Det är Olle som kör! Det tyckte konstnärinnan Elisabeth Sällgren som har målat tavlan till Olle. Foto: Mats Lindström
Textstorlek:

Han har byggt spårmaskinen för de ideella föreningarnas plånböcker. Olle Pettersson i Vansbro kan inte sluta att tänka på hur saker och ting kan förbättras.

Annons:

Olle hade avvecklat sitt företag, tillsammans med frugan Christina, så dök nästa grej upp, en spårmaskin för små föreningar med längdskidåkning på agendan.

– Trots att jag i stort hade jobbat dag och natt kunde jag inte vara utan den där känslan av att tänka ut hur saker och ting kan förbättras. Det blev också tråkigt att bara gå hemma och inte ha något att göra. Så jag tog över ett patent från en man i Brunflo och byggde en helt ny spårmaskin, Spårmasen, som jag är rätt ensam om. Motorn är på 6,5 h, 200 kubik, 4-taktare med oljevakt. Numera sitter det också en variator på maskinen, vars ursprung kommer från en go-cart. Variatorn fräser sönder snön, oavsett hur hårt eller löst det är, och behåller kvaliteten på spåren. Det jag ska göra nu är att byta ut medarna mot plast. Min spårmaskin sätter du efter en skoter och är ett betydligt billigare alternativ mot en maskin i mångmiljonklassen. Jag har klurat ytterligare på en modell som man skulle kunna sätta efter en traktor, men än så länge ligger det på ritbordet, säger Olle och skrattar.

Både han och Christina, som kallas Stina, har lätt för det befriande skrattet. Vi träffas hemma i villan i Vansbro och det blir kaffe, smörgåsar och kakor. Idag är livet något lugnare än när det gick i ett på firman. Olle och Stina var ett känt försäljarpar på bygden, och firman Olle Pettersson skog och trädgård var mer än bara en butik med en massa grejor som folk behövde. Det var vad man brukar säga i de här sammanhangen för många kunder en vallfartsort som man måste besöka en gång i livet. Och affärerna gick som smör i solskenet.

– I mitten av 70-talet flyttade vi från Örebro tillbaka till Vansbro. Jag jobbade en hel del åt Dala-Järna sågen. I den vevan kom jag över en gräsklippare som ledde till både reparationer och att jag blev återförsäljare åt Stiga. Det blev bara mer och mer att göra och när vi var som störst hade jag fyra och en halv anställd med en omsättning på runt sju miljoner kronor. Stina skötte kontoret och utan henne skulle det nog aldrig ha gått.

Olle växte upp på en gård i Dala-Järna. Förutom själva gårdens sysslor var det en hel del jobb i skogen med hästen. Olle hjälpte till med det han kunde och på 50-talet kom det en Ferguson till gården. Den blev Olles favorit och när det skulle lagas något var det han som fick rycka ut med verktygen.

– Mitt intresse för att skruva och tänka ut saker vet jag inte riktigt varifrån det kommer. Pappa var inte speciellt intresserad för detta med att laga saker, och när jag visade intresse för det mekaniska var det till mig man vände sig när något skulle fixas. På den vägen är det kanske.

När Olle blev stor var det dags för honom att se sig om i världen. Han flyttade till Örebro där han utbildade sig till vägmästare. Han kom att arbeta som vägmästare i åtta år och passade också på att köpa en skogsmaskin, Stornalle 661, som fick puttra och gå på vintrarna. Olle träffade också sin stora kärlek i Stina och i mitten av 70-talet gick färden tillbaka till Vansbro.

– Tänk vad vi hade grejor. Stina var ibland orolig för att inte vi skulle sälja allt vi tog hem, men det mesta gick åt. Som när vi köpte en massa saker från det militära som också sålde bra.

Så man kan säga att du var med och monterade ner försvaret?

– Ha, ha, jag så kan man se det, säger Olle.

Och nu när vi ska rusta upp igen kanske försvaret ringer dig?

– Ja vem vet. Men det finns nästan inget kvar.

Olle jobbar nu vidare på sin Spårmasen, och några som har visat intresse är Vasaloppet och Idre fjäll. Skid-VM i Falun har redan en.

Vad klurar du på mer då?

– Det skulle vara intressant om man kunde förbättra fjädringen på hästvagnar. Hästarna blir ganska stumma i benen efter en åktur, säger Olle.

En som var ovärderlig i sammanhanget för både hemmet och kontoret var förstås Stina. Även två pojkar skulle fostras. Stinas stora intresse är musik. Hon spelar i Äppelbo cittragrupp och sjunger i kyrkokören.

Innan vi avslutar vårt samtal får Olle plocka fram ett av alla dessa minnen som har lagrats under åren.

– Det kom en kund en gång som skulle köpa en vagn. När hans bil var liten undrade vi alla hur han skulle få den med sig. Mycket riktigt säckade bilen ihop och det såg ut som om han inte skulle klara av det. Men på något sätt lyckades han med konststycket att få hem vagnen. Jag hörde då inget mer från honom, säger Olle och skrattar.

Annons: