Lyckas vi kan det bli drag under pedalerna på den politiska tandemcykeln

Textstorlek:
Annons:

Demokratismen fick sitt genombrott i Sverige i december 2014.

Så kommer det kanske att heta i framtida historieböcker.

Decemberöverenskommelsen mellan Löfvens regering och Alliansen blev både hånad och häcklad. I de borgerliga partierna blev det en hård, nästan hätsk kritik mot dem som man menade hade vikt ner sig.

På S-sidan gick Aftonbladets Lena Melin så långt att hon förlöjligade Stefan Löfven med att det inte går att driva politisk förhandling som facklig i en Saltsjöbadsanda. Med dråpslaget: ”Så går det inte till i politiken!” räknade hon ut honom. Men så gick det till.

Dagarna innan jul fick regeringen och alliansen till stånd en överenskommelse ”som båda parter är lagom missnöjda med”. Och det är bra för demokratin. Vi fick en överenskommelse som gör det möjligt för de partier som står för demokrati som värdegrund att göra en markering gentemot de krafter som inte gör det.

Sverige ska kunna styras av en minoritetsregering. Vårt land kan liknas vid en tandemcykel, där den part som fått flest röster får ansvaret att styra och den andra parten hjälper till att trampa så det går framåt för Sverige i tiden.

Vad få lade märke till var att detta var ett trendbrott i svensk politik. Därmed fick demokratin ett garantibevis som värdegrund, för två valperioder framåt. Det är vackert så. Och det är en viktigare markering i dagens läge än vad många tänker på.

Det är bara hundra år sedan som parlamentarismen slog igenom gentemot de grupper som med hjälp av finansiell och militär makt och kungahuset försökte hävda en annan linje 1914. Det var då ordet ”demokratism” togs upp av Martin Koch i den interna diskussionen inom arbetarrörelsen, där förmodligen en majoritet under våren 1917 ville gå på revolutionens väg.

Men demokratismen segrade i den interna striden. Tillsammans med politiska centerkrafter och liberaler kunde social-demokraterna 1919 driva igenom kravet på allmän och lika rösträtt som jämställde män och kvinnor. Demokratismen blev vägledande för det som kom att kallas ”Den svenska modellen”.

Det är i grunden den tanken som fått genomslag i dagens politiska överenskommelse. I själva verket har den en historia som går tillbaka till en förkristen tradition här i Norden som innebar att man skulle se till att resurserna skulle räcka till alla, laget om, lagom. Det var en gemensam skyldighet att se till att alla fick del av kakan. Alla hade en rätt till det. Det är faktiskt ett välfärds-tänkande som främst amerikanska sociologer påpekar är världs-unikt och lyfter fram som ett föredöme, och en nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Det är märkligt att begreppet lagom från vår bondetradition skulle kunna få denna roll för utvecklandet av ett samhälle som kan klara nutidens och fram-tidens utmaningar.

I Sverige har en ny politisk situation skapats gemensamt av regeringen och alliansen. Sverigedemokraterna har berövats sin nyckelroll som vågmästare och den som i praktiken skulle kunna styra. Det är viktigt, inte minst med tanke på det stöd de ideo-logiskt har från olika håll från bland annat Svenskt Näringsliv och dess tankesmedja Timbro. I en debattartikel därifrån dömdes demokratibegreppet ut som ”övertro” och stämplades som värdelöst. Det låter som ett eko från Tyskland på 1930-talet, då Alfred Rosenberg i liknande ordalag kunde tala om demokrati som det tjugonde århundradets myt.

Först att ta ett initiativ och markera ett gemensamt övergripande ansvarstagande från samhället i den nya andan var Annie Lööf (C). Hon tog upp frågan om integration av invandrare. Där menade hon att kommunerna skulle få full kompensation av staten för sina kostnader. Norberg går ju på knäna ekonomiskt och resursmässigt i detta sammanhang. Annie Lööfs initiativ kan ses som en första provtur. Lyckas den så kan det bli drag under pedalerna på den politiska tandemcykeln.

Pensionsfrågan står på tur. Där måste grundtanken klaras ut. Är pensionen något man får av barmhärtighet från statsmakterna? Är den förskjuten lön? Eller är det en demokratisk rättighet inom ramen för lagom-tänket?

Det sistnämnda var den linje som riksdagsman Eric Carlson på dalabänken drev i motion på motion på sin tid. Att gå honom till mötes på denna punkt skulle vara en stor seger för den nya politiska linjen som nu fått sitt garantibevis – demokratismen.

 

Birger Sjungargård

Annons: