Hade gjort vad som helst för en bibliotekarietjänst i Cordoba

Textstorlek:

Dag två in på 2015 befinner jag mig så långt ner man kan komma på den pyreneiska halvön, staden Tarifa. Det är cirka 18 grader varmt, och genom diset på andra sidan sundet skymtar man Marocko och Atlasbergen. I morgon ska jag ta färjan över till Tanger. Det tar en timme och man kommer fram på samma tid som man åkte. I detta nu vet jag inte om att om fem dagar ska två bröder ge sig in på redaktionen till satirtidningen Charlie Hebdo i Paris och i Islams namn skjuta ihjäl tolv medarbetare.

Det är ofattbart att något sådan kan hända. Var befinner jag mig egentligen? Är allt så idylliskt som det verkar? Står jag här som en blind tiggare och tror att människorna vill mig väl? Det börjar blåsa. Det känns overkligt. Jag inser att marken jag står på är laddad. För 1 300 år sedan tog sig arabiska och berbiska styrkor från Marocko via Gibraltarsundet in i det som skulle bli Al-Andalus, vandalernas land. Utan hästen hade det aldrig gått. En gryta av muslimer, judar, mozaraber (kristna som levde som muslimer), vetenskapsmän, filosofer, handelsmän och poeter möttes och levde sida vid sida i något som skulle bli en av världshistoriens kanske mest förfinade civilisationer. Araberna var inte bara stora härförare. Deras törst efter all världens kunskaper var lika stor. Bara i biblioteket i Cordoba fanns på den här tiden 600 000 manuskript och böcker, att jämföras med det största kristna biblioteket som på sin höjd inrymde några hundra handskrifter! Utan denna arabiska invasion skulle Europa ha förblivit en avkrok.

Det som hände då för längesen är på väg att hända igen. Man pratar till och med om ett tredje världskrig. Islamiska staten, IS, har mutat in pyreneiska halvön i ett nytt kalifat, religiöst och politiskt område. Gränslandet Marocko är en dörr för unga vilsna män, vilket förstås oroar väst. Under de senaste två åren har landets polis och Guardian civila gripit ett 40-tal jihadister och enligt inrikesministeriet har ett 50-tal spanjorer rest till Irak och Syrien för IS räkning. Så vad ska jag göra? Ska jag strunta i att åka över? Nej, så länge solen skiner och passpolisen släpper fram mig får det bära eller brista. Det kan smälla på färjan, jag vet det, men nyfikenheten och folks önskan att leva i fred och frihet är starkare än alla egocentriska läror tillsammans. Jag måste tro att det är så. Vi alla måste dagligen intala oss att på den punkten kan vi inte ha fel.

Den 14 januari gavs Charlie Hebdo ut på nytt, från en upplaga på 60 000 till 3 miljoner! Vilken tidningsägare skulle ha sagt nej till en sådan raketstart? Det säger något om kraften i att överleva. Frågan är vad svaret blir. Alla var inte glada åt tidningens framsida på en gråtande Muhammed med texten Je sus Charles (Jag är Charles) Allt är förlåtet. Är det verkligen det? Vad innebär ett förlåt i en global värld som på ett kusligt sätt har krympt och ligger och trycker i ett skal. Jag står i solen och drömmer mig tillbaka till biblioteket i Cordoba. Hade jag haft tillgång till alla dessa böcker skulle jag ha skänkt dem och sagt, jag tror att era profeter skulle ha blivit lite gladare om ni läste lite oftare. Själv skulle ha gjort vad som helst för ett jobb som bibliotekarie i biblioteket i Cordoba.