En hockeytröja i regnbågens färger kan få ett samhälle att gå i mål

Textstorlek:
Annons:

Anser du att det är en självklarhet att du får vara som du är? Jag skulle så gärna vilja svara ett klart och tydligt ja på den frågan, men det kan jag inte. Den kände ståuppkomikern Özz Nujen gästade Borlänges mångfaldhetsdagar förra veckan. Efter hans framträdande – som i stora drag gick ut på att Nujen uppmanade oss att våga prata mer med varandra, för att på så sätt skapa större förståelse för varandra – följde ett intressant samtal där bland andra Johan Köhler från Kiruna Hockey deltog. Vem är då herr Köhler och varför är han intressant att nämna? Johan Köhler är en av initiativtagarna till Kiruna Hockeys nya klubbtröja. En tröja i regnbågens alla färger. En tröja som har ändrat attityder och skapat förståelse. En tröja som banar väg för allas olikheter, men på samma gång också visar på våra likheter.

Regnbågsflaggan är en symbol starkt förknippad med HBTQ-rörelsen. Den står likaledes för respekt för medmänniskor och tolerans. När Kiruna Hockey bytte klubbtröja till regnbågens alla färger fanns, enligt Köhlers utsago, en person som var öppet homosexuell i Kiruna. En av 24 000. Mentaliteten i staden var hård och att inte vara som alla andra innebar att man utsattes för trakasserier. Jag säger inte att det är lätt nu, för det vet jag inget om, men enligt Köhler har en tydlig attitydförändring skett i hela staden sedan de bytte färg på tröjan. Människor har förenats och i möten dem emellan har acceptans infunnit sig.

Om vi hela tiden ska vara som alla andra, vem är vi då? Vem eller vilka bestämmer hur och vad en individ ska vara? När det kommer till normer har vi ett regelverk tjockare än något annat och att avvika kan vara dyrköpt. Jag är väldigt intresserad av genusidentiteter och de normer som läggs på oss till följd av dessa. Kortfattat och högst övergripande kan man säga att killars genusidentitet går ut på att vara starka och handlingskraftiga. Känslouttryck är i många fall onödiga och bör inte visas i allt för stor omfattning. Tjejer bör, för att platsa inom tilldelad norm, vara måna om sitt utseende och värna om relationer.

Men om jag inte är som normen och genusidentiteten föreskriver, vad händer med mig då? Hur får jag utrymme att vara just jag och inte någon som andra förväntar sig att jag ska vara? Som nybliven mamma till en liten tjej önskar jag så innerligt att hon, när hon funderar över om hon får vara den hon är, med självklarhet svarar ja. Jag önskar att stelbenta och hämmande normer ska vara begravda sedan länge och det gudomligt vackra i varje människa få lysa igenom. Jag önskar mig ett samhälle där det inte spelar någon roll om vi är vita, svarta, bruna eller gula. Om vi lever tillsammans med en kvinna, man eller ingetdera. Om vi vill klä oss i kjol eller byxa, oavsett om vi är man eller kvinna.

 

Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: Den som är rädd för förändring är också rädd för livet.  I många delar av världen får människor inte vara den de är. Rädslan för det som anses som avvikande och annorlunda leder till förföljelse, flykt och i många fall död. Även om jag inte kan förändra världen i stort kan jag förändra i det lilla. Jag kan syna min rädsla för att inte passa in i normen och jag kan försöka se alla människor för den de är. Att som hockeyspelare bära en tröja i regnbågens alla färger kan vara ett sätt att ta ställning och stå upp för alla människors lika värde. Att tänka på ordval och vad jag säger om andra människor ett annat. Det är i mötet mellan människor som förståelse väcks, likheterna blir synliga och olikheter får ta plats.

 

Sara D. Källström 

Annons: