Skiftande stöd till anhörigvårdare

I Avesta kommun jobbar fem undersköterskor med cirka 50 familjer i ett anhörigteam. Foto: Maria Karlsson
Textstorlek:

Hur står det till med anhörigvården i dalakommunerna? Riksrevisionen kritiserar nu staten för att inte stödja kommunerna tillräckligt.
– Det fungerade inte för oss, berättar en person för Dalabygden.

Vem ska ta hand om dig när du är gammal, eller sjuk, och inte kan klara dig själv? Frågan kan tyckas självklar att det ska stat och kommun göra. Men med ett större tryck på kommunernas budgetar är omsorgen stadd i förvandling. Anhörigomsorgen ska vara ett komplement till den ordinarie vården, men på flera håll stämmer inte den bilden. Riksrevisionens granskning visar att många anhöriga går på knäna och får inte den hjälp de är berättigad till. Sedan 1999 har staten satsat två miljarder kronor på anhörigvården samt ändrat i socialtjänstlagen i syfte att förtydliga kommunernas ansvar för stöd till anhöriga. I granskningen har det framkommit att anhörigstödet har förbättrats men att det finns mycket kvar att utveckla om ett individualiserat, flexibelt och kvalitativt stöd ska uppfyllas. Vidare pekar granskarna på att socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadslagstiftningen inte har anpassats till anhörigas behov.

Några som råkade ut för detta är två personer i Dalarna som vill vara anonyma. Här är deras historia:

På den här tiden jobbade båda i det gemensamma företaget. Föräldrarna till kvinnan var gamla och behövde ganska mycket hjälp för att klara vardagen. När företagarna inte fick den hjälp de tyckte de hade rätt till, valde kvinnan att lämna företaget för att ta hand om föräldrarna. Hon lade ner cirka fem timmar om dagen på att laga mat och allt annat som skulle göras. Det innebar att hon förlorade inkomst och kände ständigt en press att inte räcka till.

– Hemtjänsten i vår kommun fungerade inte bra och informationen om anhörigvårdare var bristfällig. Jag ringde upp riksrevisionen och fick veta att det är många kommuner som inte lever upp till stödet. Varje kommun har cirka en miljon kronor i stöd för anhöriga, pengar som ska vara öronmärkta. Men frågan är om det är så, säger mannen.

Dalabygden tog och ringde upp tre slumpvist utvalda dalakommuner för att höra hur anhörigvården fungerar. Kommunerna är Älvdalen, Säter och Avesta.

Anneli Berglund är anhörigkonsult i Älvdalens kommun. Anhörigvården spänner över många grupper med olika behov och administreras av biståndshandläggare och hemtjänsten. Anhöriga till gamla, dementa och missbrukare får ingen ersättning för att exempelvis ta leddigt från jobbet för att hjälpa sina kära. Vad det handlar om är olika stöd som kurser, samverkan mellan kommuner, samtal och en veckas avlastning på särskilt boende samt extra timmar i hemmet.

– Vi har ett bra nätverk, men man skulle kunna göra mycket mer om det fanns mer resurser, säger Anneli Berglund.

I Säter sköts anhörigstödet av biståndshandläggare, hemtjänsten via nätverk, möten och information. En anhörig kan få hjälp med tio ”fria” timmar i månaden. Kerstin Norman är anhörigsamordnare.

– Jag tycker inte vi får in så många ansökningar. Kanske beror det på att alla inte vet om att man kan få stöd.

I Avesta har man ett anhörigteam med fem undersköterskor som besöker 50 familjer. Tryggheten för brukaren uppfattas som större när ofta samma undersköterskor kommer på besök. Katrin Lindholm är anhörigsamordnare. Hon tycker att politikerna, oavsett block, visar stort engagemang för stöd till äldre och andra grupper.

– Vi har ett anhörigcentrum med café, aktiviteter, samtal, avslappning med mera. Det märks att det satsas i Avesta. Nytt för i år är att jobba med skolan och missbruk, säger hon.