Ikväll lägger jag chokladen åt sidan för att hjälpa ett barn

Textstorlek:

Den här julen har jag fått den vackraste julklappen man kan tänka sig. Dess värde går inte att mäta i kronor och ören, och inget i världen skulle kunna få mig att önska mig något annat. I början av december föddes vår dotter. För mig fanns inget mer att önska av tomten. För andra är det annorlunda. 2014 var över 50 miljoner människor på flykt runtom i världen. Av dessa var cirka 25 miljoner barn. Siffran går inte att greppa och vad flykt innebär kan jag inte förstå från min trygga plats på jorden.

I dessa juletider tycks reklam för olika hjälporganisationer rulla oftare än annars. Utmärglade barn med stora ögon tittar rakt på mig när jag sitter i soffan, redo att äta ännu en chokladpralin. 100 kr kan förändra livet – ge ett litet barn en chans till mat, rent vatten, medicin eller utbildning. Jag byter kanal. Det blir för jobbigt att bli påmind och landa i vetskapen om att barn lever i misär. Jag tittar på min lilla dotter som sover tryggt på mitt bröst. Tänk om hon skulle ha kommit till världen och behövt ha det så. Jag slår bort tanken – den blir outhärdlig att stanna vid.

”Världen blir en allt mer våldsam plats”, säger FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres i en intervju i Svenska Dagbladet. 25 miljoner barn på flykt. Ingen given trygghet och ingen självklar morgondag. Mina ögon tåras. ”Julen är här, och lyser frid på jorden. Glädjen är stor – i ett barns klara ögon bor den.” Tommy Körbergs ord i den vackra julsången Julen är här känns inte lika självklara längre när man tänker på alla miljoner barnaögon som inte lever i frid och fred, som inte lyser av glädje.

Historiskt sett har det varit en given gest att visa omtanke om andra i juletid. I gamla tider var man rädd att det bringade otur att inte bjuda en besökare på något, och en särskild omsorg om traktens fattiga tycktes vara självklar för att julefriden skulle infinna sig. Kanske är det denna omsorg hjälporganisationerna hoppas på när de genom tv-rutan vädjar till vår välvilja.

Det finns så många fattiga överallt – också i vår närhet. För många, såväl barn som vuxna, innebär julen ångest istället för glädje. Enligt Röda Korset lever närmare 12 procent av Sveriges barn i fattigdom. De lever i familjer som inte kan ge dem samma möjligheter som barn överlag i Sverige oftast har. Kanske innebär det att det inte finns några pengar över till julklappar. Martina Bergman i Borlänge kunde inte stå vid sidan och inget göra. Istället startade hon insamlingen En julklapp till alla. Under november och december månad kunde de som ville lämna julklappar vid Hagakyrkan i Borlänge. I år samlade projektet in över 2000 julklappar. I en insändare till DT skriver insamlingens initiativtagare Martina Bergman och prästen Mattias Rådbo: ”Vi har sett vilken glädje och tacksamhet dessa gåvor har skapat hos både barn och vuxna. Vi är stolta över Borlängeborna samt alla övriga som gett av sig själva och sin medmänskliga kärlek.”

Jag vill inte tro på FN:s flyktingkommissarie när han säger att världen blir en allt mer våldsam plats. Jag vill tro att det går att vända trenden. Att ge är att få. Vi människor vill visa omsorg och medmänsklig kärlek. Vi vill se glädjen i ett barns klara ögon – oavsett om det är vårt eget eller andras. I kväll kommer jag inte att byta kanal när hjälporganisationernas vädjan skymtar förbi på tv:n. Jag kommer att lägga ifrån mig min chokladpralin och istället skänka några hundralappar till någon som kanske, tack vare några ynka kronor, kan få en drägligare tillvaro. Om du har ekonomisk möjlighet hoppas jag att du gör likadant. Då blir 2015 förhoppningsvis ett lite bättre år för några fler i världen.

Sara D. Källström